Efterlyses: Nationell ryggrad och moralisk kompass
En efter en börjar kandidaterna trilla in. I veckan meddelade Vänsterförbundets Li Andersson att hon överväger att ställa upp i presidentvalet 2024, och innan månaden är slut är namnen fler.
Av Finlands trettonde president förväntas framför allt parlamentarisk vishet, för stormarna har ingalunda bedarrat.
Det är ett knappt halvår tills Sauli Niinistös efterträdare väljs.
De Grönas Pekka Haavisto och Centerns Olli Rehn ställs upp som kandidater av valmansföreningar men uppbackade av sina partier.
Också Mika Aaltola, direktör för Utrikespolitiska institutet, förs fram av en valmansförening. Paavo Väyrynen, Saara Huhtasaari och Jaana Kavonius är likaså hugade.
Rörelse Nu:s kandidat är Harry Harkimo, och Sannfinländarna torde nominera Jussi Halla-aho under veckoslutets partimöte.
Samlingspartiet, SDP, SFP och Kristdemokraterna har ännu inte aviserat några namn.
Beställningen på att varje parti bör ställa upp en egen kandidat för trovärdighetens skull känns lätt dammig, med tanke på vilket slags val presidentvalet är: ett direkt personval.
Under de senaste decennierna har presidenten dessutom klätts av en hel del maktbefogenheter, som en rekyl efter Kekkonen-eran, och är i stället mer “parlamentariserad” och politiskt obunden – en utveckling som ska tillskrivas Mauno Koivisto som inledde processen.
Presidentens mest centrala uppgifter är numera att leda utrikespolitiken i samråd med statsrådet och som överbefälhavare för försvarsmakten.
Om krig och fred beslutar presidenten med riksdagens samtycke. Ansvarsfördelningen mellan president och statsminister har inte alltid varit lätt, men det har löst sig.
Efter finlandiseringen är vi i dag ett EU-land, ett Natoland och ett rätt stabilt välfärdssamhälle.
Störst makt har presidenten i rollen som nationell ryggrad. Presidenten förväntas vara en moralisk vägvisare och modererande kraft i vårt politiska system.
Den rollen har Sauli Niinistö skött suveränt enligt det finska folket. När läget är skarpt vill finländarna ha en stark landsfader som förstår vår historia, kan vår författning och som vägrar huka sig.
Vi älskar historien om Niinistö som under ett telefonsamtal med Putin strax efter att Ryssland anföll Ukraina sade “Ni åstadkom detta, se er i spegeln!”.
Och i somras näpste Niinistö vår färska regering då diskussionen om rasism svallade högt. Måhända ett övertramp av presidentens befogenheter, men när tolv år snart är till ända kan man passa på att ta ut svängarna.
Vad innebär då det kommande valet? Åtminstone är sannolikheten stor för att nästa president ställdes upp av en valmansförening.
I sig är det inget nytt, det gjorde också Niinistö när han omvaldes. Det nya är att kampanjen och debatten främst kommer att drivas i sociala medier där tonläget är allt mer aggressivt och kritiken personfixerad.
För väljaren gäller det att ignorera gökurens kollektiva galande och i stället fokusera på kandidatens relevanta egenskaper. Det är ledarskapet, kompetensen och uthålligheten som ska räknas.
ÅU:s ledare håller sommarpaus. Under sommaren publicerar vi i stället opinionstexter av Susanna Landor. Hon har jobbat som journalist och chefredaktör under många år. Hon är bosatt i Nagu.