Drömmen om en egen dragster uppfylls

300 km/t. Så hårt kommer 18-åriga Pargasbon Rebecca Sundblom att köra i sommar.

Som tur är sker det inte på någon landsväg utan med hennes dragracingbil på bana. Men lite nervöst är det nog.

– Jag har ju aldrig kört så fort, så jag vet inte hur det känns. Men nog är det ju farten som lockar i den här sporten, och adrenalinkickarna det ger, säger Sundblom.

Hennes pappa, Richard ”Nixxon” Sundblom, vet däremot hur det känns att köra så hårt.

Med sin rutin som bland annat trefaldig EM-medaljör säger han ändå att beslutet att låta dottern köra en riktig dragracingbil inte varit lätt.

– Jag är nog mer nervös än henne. Kanske för att jag har mera respekt för den där hastigheten, funderar han.

Richard vet också vad det betyder att köra ut i 320 km/h.

Det var när bromsskärmen inte löste ut sig som han var tvungen att försöka bromsa lite väl kraftigt, med följden att bilen snurrade runt via taket i sju varv.

– Men nog är bilarna otroligt säkra. Enda skadan jag fick var ett blåmärke på ena axeln som slog i störtbågen.

Förutom farten tycker Rebecca att det är roligt att träffa de andra förarna som blivit bra bekanta med tiden.

– Det finns faktiskt en hel del andra kvinnor också som kör, jag är långt ifrån ensam.

Rebecca har nu hållit paus från drag racing i två år, efter att ha vuxit ur juniordragstern hon körde fram tills dess.

Att inte få känna fartens tjusning har varit svårt, men äntligen får hon sätta sig bakom ratten igen efter att ha fyllt 18 år och ”tjatat på pappa tillräckligt”.

Först måste hon ändå klara licensen för pro street-klassen. Hon måste alltså visa att hon behärskar bilen och kan köra den enligt reglerna.

I tävlingarna gäller det att vara snabbare än motståndaren på den 402 meter långa banan, men tiden 7,6 sekunder får av säkerhetsskäl inte underskridas.

Bilen hon kör är en väldigt specialanpassad Chevrolet Cobalt. Istället för en tvålitersmotor är volymen 8,2 liter, och istället för 150 hästkrafter ger motorn ifrån sig 1200 hästkrafter.

0–100 km/t går på 1,1 sekund.

Det säger sig självt att det här inte är en sport som är gratis att utöva, men i och med att Rebecca kan dela bil med en annan tävlande vars far bygger drag racing-bilar hålls kostnaderna nere.Rebecca har också sålt sin gamla bil och jobbat på kvällarna för att ha råd att köra.

I år siktar hon på en handfull tävlingar, varav en i Tierp i Sverige.

Pappa Richard, som till vardags är företagare inom kryssningsfartygsbranschen, kör inte själv längre i Finland. Men eventuellt ställer han upp i tävlingen i Tierp.

– Det finns en hel del annat att fundera på under tävlingarna också, så det är lika bra att jag koncentrerar mig på att hjälpa Rebecca istället för att köra själv.

Totalt hör fyra personer till teamet under tävlingsveckoslut. Efter varje repa, som ett race heter, granskas motorn och växellådan.

– Ventilfjädrar och munstycken måste kollas, och en hel del annat då bilen utsätts för sådan otrolig påfrestning.

För att Rebecca lättare ska lära sig känna sin nya bil och få koncentrera sig bättre på körningen kommer hon i år att köra med en automatväxellåda.

– Det finns nog tillräckligt att lära sig ändå, att samtidigt tvingas växla fem gånger på sex och en halv sekunder är inte vettigt i det här skedet. Dessutom måste man växla på precis rätt antal varv, gör du det 100 varv för tidigt eller sent kan saker gå sönder, säger Richard.

Det viktigaste i starten är att trycka in gasen för fullt, och släppa kopplingen i exakt rätt skede. Rebecca säger att hon försöker tänka så lite som möjligt när hon står vid startllinjen.

– Tänker man för mycket går det ofta fel. Det är bäst att låta känslan styra, säger Rebecca.

Hon studerar el- och automationsteknik vid Axxell samtidigt som hon tar en kombiexamen vid Pargas svenska gymnasium.

För att lära sig så mycket som möjligt om sporten försöker hon alltid vara med när pappa skruvar på motorn. Det är den vägen hon fick upp ögonen för dragracingen, genom att följa med pappa både på tävlingar och till garaget.

Första gången hon testade köra själv var hon nioår. Året därpå tog hon licens.

Richard själv har en enkel förklaring till varför han för över trettio år sedan började med sporten.

– Ända sedan vi var små körde vi i kapp med kompisarna. Det började redan då vi cyklade och sedan höll det bara i sig.

– Men inte kan jag föreställa sig att min farsa hade blåst iväg i 340 kilometer i timmen då han var över 50 år gammal, skrattar han.

Här kan du läsa en tre år gammal artikel om Rebecca och hennes hobby.