Drömfabriken: Lögnaktiga betyg

– Vad tyckte du om filmen?

– Den var intressant och väldigt välspelad men också frustrerande.

– Men var den bra?

– Jo, eller kanske. Sevärd i alla fall. Jag har massor av tankar.

– Vad skulle du ge den för betyg då?

– Måste jag ge betyg?

– Ja, du måste.

– En tvåa. Eller en fyra.

– Så, en trea?

– Nej, absolut inte en trea!

Så här ser samtalet allt som oftast ut mellan mig och min flickvän när jag ska recensera en film. Jag pratar mig sedan fram till alla mina känslor och tankar om filmen i fråga, men det där med betyget blir jag aldrig klok på. Som filmtittare är det inte ett problem. Jag behöver inte betygsätta mina upplevelser för att de ska valideras.

Men som filmrecensent är det exakt det jag förväntas göra. Jag måste sätt betyg, det är mitt jobb.

Till skillnad från konst, litteratur och musik värderas film inte bara genom kritiken, texten, utan genom betyg som ofta delas ut på en skala från ett till fem. Det ger inte så mycket utrymme för nyanser. Betyget ackompanjeras såklart av en text men jag tror att de flesta i alla fall någon gång gjort sig skyldiga till att enbart se på betyget och tänka ”jaha, den där behöver jag alltså inte se”. Betyget ses som en sammanfattning av texten, en destillerade känsla, svaret på frågan ”Men var den bra då?”.

Ibland går det att svara enkelt på den frågan. Det finns filmer som är solklara femmor och ettor, som är det bästa eller sämsta du någonsin sett. Men de flesta filmer är mer komplexa än så i sin kvalitet vilket gör att betyget oundvikligen förenklar, ljuger.

Det värsta är filmer som inte är bra men som är intressanta. Som trots ett fundamentalt misslyckande ger upphov till tankar och frågor, som gör en upprörd eller upprymd, som flera dagar senar fortsätter förvirra eller frustrera en. Vad förtjänar dessa filmer för betyg? En tvåa? Då kanske ingen går och ser den. En fyra? Då kanske folk blir besvikna för att de förväntar sig något ”bra”. En trea då, en kompromiss?

Nu talar jag inte för kritikerkåren utan enbart för mig själv: trean är det sämsta betyget en film kan få. En trea betyder att det inte finns så mycket som står ut. Filmen är inte dålig direkt, det har inte gett upphov till ilska eller irritation, men den är inte heller jättebra. Den är helt okej. Godkänd, duglig. Du kommer antagligen att glömma bort den rätt snart efter att du har sett den men den var oavsett en relativt angenäm upplevelse.

Jag försöker inte säga att dessa filmen, treorna, inte har ett värde i sig. Jag uppskattar också att se filmer som varken tar eller ger så mycket. Ibland vill en bara bli underhållen, eller slippa tänka. Men som kritiker avskyr jag dessa filmer. För mitt jobb är inte att ge betyg, det är att analysera, fundera, förmedla – och en trea betyder att jag inte har så mycket att säga.

Filmer har ofta stänk av alla betyg i sig. Skådespeleriet är en femma, fotot en fyra, handlingen en trea, slutet en tvåa, det där sexistiska skämtet en etta. Då är det bara att slumpmässigt välja en siffra och hoppas att läsaren tar sig tid att se bortom betyget. För läsaren är den där siffran kanske sanningen, men för kritikern är den bara ett nödvändigt ont. Något vi helst skulle slippa.

Martina Moliis-Mellberg