Drömfabriken: Efterlysning: film som inte fuskar

Den romantiska komedin är potentiellt den mest förhatliga filmgenren som finns. Ingenstans görs det så mycket dålig film som inom ramen för det som kallas romcoms. Ingen annanstans trängs så många klichéer.

Jag har ingen statistik på detta utan baserar utsagorna på min egen digra erfarenhet som tittare. Jag tycker nämligen om romcoms, i teorin. Men jag hatar dem ofta i praktiken. De har en förmåga att luta sig mot samma slitna berättargrepp och endimensionella karaktärer. Ja, ofta är det till och med samma skådespelare som syns i filmerna.

Se en romantiskt komedi och risken är överhängande att en eller flera av följande klichéer finns representerade:

Fiender. De två huvudkaraktärerna är bittra fiender tills de inser att de är kära i varandra. Ofta är de fiender professionellt eller så tvingas de ha med varandra att göra och grälar konstant.

Makeover. Den kvinnliga huvudkaraktären har dålig stil och glasögon (!) men genomgår en makeover och visar sig vara otroligt vacker. Plötsligt blir hon sedd.

Bästa vännen. Huvudkaraktären är hopplöst kär i någon de inte kan få medan den stöttande bästa vännen i hemlighet har känslor för huvudkaraktären och skulle vara perfekt för den. Huvudkaraktären märker inget förrän i slutet av filmen.

Karriären. Den kvinnliga huvudkaraktären har fokuserat på sin karriär hela livet men vaknar en dag och inser hur ensam hon är och att hon har valt fel. Detta trots att hon trivs med sitt jobb och är bra på det.

Player. En manlig karaktär som inte kan eller vill stadga sig möter plötsligt kvinnan som förändrar allt.

Vadet. En av karaktärerna (ofta den manliga) har slagit vad om att dejta/förföra/träffa en annan karaktär (ofta den kvinnliga) och detta uppdagas först efter att de två karaktärerna genuint fallit för varandra. Detta orsakar problem som alltid löses på slutet.

Men alltid emellanåt kommer det en film som vågar utmana dessa förutfattade narrativ och gör något eget utan att för del skull lämna den romantiska komedin som genre. Kumail Nanjianis och Emily V. Gordons ”The Big Sick” (premiär nästa vecka) är en sådan film. Den är löst baserad på Nanjianis och Gordons eget förhållande och behandlar relationer, familj, etnicitet och sjukdom med både värme och humor.

The Big Sick håller sig borta från nästan alla de mest typiska filmklichéerna. Huvudkaraktärerna är mångfacetterade människor med bra och dåliga sidor. Ingen springer efter någon i regnet, ingen gråter och tröstäter ensam hemma, ingen är nästintill arbetslös men bor i en otroligt snygg lägenhet, ingen missförstår någon bara för att handlingen ska kunna gå framåt.

Den hänger sig självfallet åt förenklingar, det är trots allt en film, men den försöker inte fuska. Och det är något jag önskar av fler romantiska komedier. Att de ska sluta bete sig som dussinprodukter och våga bryta sig loss får sina egna unkna bojor. Och en gång för alla inse att huvudrollsinnehavarna inte behöver heta Kate Hudson och Matthew McConaughey. De kan lika bra heta Kumail Nanjiani. Ja, de får faktiskt väldigt gärna heta just Kumail Nanjiani.

Martina Moliis-Mellberg

kulturskribent och filmkritiker, skriver i ÅU varannan vecka