Drick mera!

Uppmaningen i rubriken kan förefalla tvivelaktig, i synnerhet så här veckan efter Valborg. Men det är inte skumpa eller ännu starkare drycker jag syftar på.

Inte tänker jag heller på behovet av att återställa vätskebalansen efter fysisk ansträngning – något jag själv, för övrigt, glömmer bort alldeles för ofta.

Jag inspireras i stället av Bo Kaspers Orkesters sång Floden. Där talas om en flod som rinner genom livet, som förmedlar mildhet, frid och ett lindrande ljus. Texten berättar också om en livgivande källa i den egna kroppen, som förmår släcka törsten efter helhet, renhet och hopp.

Diktarjaget erkänner villigt hur uppfriskande det har känts att få bada i floden och dricka av vattnet från källan, men konstaterar samtidigt självkritiskt att hen gör det alldeles för sällan.

Varför? Om det finns ett så väl fungerande livselixir, varför skulle man inte använda sig av det ofta? Det är här som sångtexten bränner till. Författaren framkastar tolkningen att det beror på att hen är rädd för nåden och glädjen som vattnet skänker. Hur är det möjligt?

Kanske beror det på att vi oroar oss för vad denna livgivande upplevelse, denna pånyttfödelse, skall föra med sig.

Mina tankar går till Jesus ord till Nikodemus om att var och som är född på nytt drabbas av Andens vind, som blåser vart den vill. Det här är en bild för befrielse och förnyelse – men bilden är också synnerligen oroande, i synnerhet om vi vill känna oss som suveräna härskare i vårt eget liv.

Dagarna innan Valborg var jag med ett tiotal andra på Åbo svenska församlings retreat på Snoan i Lappvik.

Upplevelsen kan jämföras med att söka sig ner till floden längs en stig upptrampad av andra, eller med att i tystnaden leta efter dolda källsprång i sitt eget inre. Atmosfären på en retreat är trygg och bärande, men ändå kan vi inte på förhand veta vilka minnen, tankar och känslor som dyker upp. Vi tar en risk att bli förändrade.

Jag tror att pånyttfödelse inte är en engångshändelse i en människas liv. Det handlar om ögonblick eller stunder, där vi känner oss drabbade, benådade eller förnyade, och därför ser klarare. Vi kan inte befalla fram sådana upplevelser, men vi behöver göra oss mottagliga för dem: Söka oss till stillheten, förundras över naturen, lyssna till fågelsången, låta oss drabbas av musik- och konstupplevelser, läsa Bibeln och andra böcker som förmår både bekräfta och utmana i lämpliga portioner, föra samtal om viktiga frågor.

Det handlar inte om att fly från livet, utan om att delta i livets andning: ta emot innan du handlar, lyssna innan du talar.