Dörrarna i Israel och Palestina
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Vissa erfarenheter förändrar oss på djupet. Att följa den senaste tidens nyhetsrapporteringen från Israel väcker minnen i mig från en sådan livsomvälvande upplevelse. Hösten 2019 åkte en grupp teologer från Åbo Akademi till Israel och Palestina för att studera teologiska perspektiv på konflikten. Under fem dagar besökte vi centrala platser och mötte människor från båda folkgrupperna.
Det naturliga för någon som åker på en sådan resa vore att fotografera viktiga platser och människor. Bildbanken i min smarttelefon är full av arkitekturbilder. Mina reskamrater var roade över mitt val av motiv, och suckade mer eller mindre högt när jag stannade för att föreviga ännu en gränd eller dörr. Jag fascinerades särskilt av dörrarna. Husen i Israel och Palestina är nästan uteslutande byggda i ljus sten, men de har ofta färggranna och vackert snidade dörrar.
Mot slutet av vår resa gjorde jag min förvandlande erfarenhet. Hjärnan gick på högvarv för att bearbeta alla intryck. När jag i Betlehem gick längs den mur som upprättats för att skilja Israeliska och Palestinska områden åt, fylldes jag av en stark olustkänsla. Vi hade sett så mycket, lärt känna båda sidornas sätt att tänka. Märkt hur konflikten påverkar vanliga människors vardag på båda sidor. Begränsar dem, skadar dem. Fysiskt, men också mentalt genom narrativen om den egna och den andra sidan.
Men min olustiga känsla handlade inte i första hand om hopplöshet över hur komplicerad konflikten är. Den handlade om mig. Jag insåg hur lik jag är dessa människor. Också jag är begränsad – av saker som rädsla för misslyckanden, människofruktan och besvikelser. Men när jag satte mitt liv i jämförelse med vad jag här hade mött, skämdes jag över mig själv.
Här försökte folk leva sina vardagsliv i omständigheter som var nästan omöjliga att påverka. Inte konstigt att vissa saknade hopp och framtidstro. De satt bildligt talat bakom dörrar som var låsta och reglade. Jag satt och stirrade på en dörr som hela tiden gick att öppna, om jag bara hade mod nog att sträcka mig efter handtaget, jag som fötts i Finland till frihet att göra nästan vad jag vill med mitt liv.
Dörrar är tänkta att öppnas. Vi såg många stängda dörrar mellan folken under resan, men de människor vi mötte som hade vågat öppna dörrar och söka dialog talade om hopp och broderlig kärlek. Vi såg att fred på gräsrotsnivå är möjlig i en av världens mest komplicerade konflikter. När planet lyfte från Tel Aviv hade jag med mig en hel hop bilder av dörrar, som fått en alldeles speciell betydelse, och en stark längtan att öppna dörren och kliva ut ur mitt mentala fängelse.