Ditt barndomsminne i naturen?

Tänk på ett minne från barndomen då du har vistats i naturen. Välj ett minne som känns speciellt för dig, något som du minns extra bra eller som känns extra värdefullt.

Vad är det som får dig att välja just det minnet? Kan du ta fasta på en detalj som gör att just den här händelsen har stannat kvar i ditt minne?

Den här uppgiften har jag tillsammans med en kollega gett många vuxna som har deltagit i våra miljöpedagogiska kurser.

Lärare och pedagoger har under kursen fått ta avstamp i sin egen barndom för att bena ut sitt förhållande till naturen.

Det egna förhållandet till naturen är nämligen en viktig grund för våra värderingar och vårt intresse då det kommer till miljöfrågor.

Att själv som barn få vistas i naturen spelar en avgörande roll för förhållandet och för hur vi som vuxna beaktar miljön i vår vardag.

Många forskare har ställt sig liknande frågor som de vi har funderat på under kurserna.

Målsättningen har ofta varit att komma till botten med vilka de viktigaste barndomsupplevelserna i naturen är för att utveckla ett positivt förhållande till naturen och i förlängningen en förmåga att verka för miljön.

Bland forskningsresultaten finns det flera faktorer som kan lyftas upp. Att vistas i naturen tillsammans med andra är viktigt.

Den som är med kan vara en förälder, scoutledare eller kompis. Man kan uppleva och upptäcka tillsammans och lära av varandra.

Barn är ofta uppmärksamma på små detaljer och får syn på sådant som vuxna skulle gå förbi.

Sinnesupplevelser som naturens ljud, dofter och vackra fynd lever länge kvar i minnet. Att umgås med och ta hand om husdjur ger också kontakt till naturen.

För att vistelse i naturen ska främja ett positivt förhållande till naturen behöver det inte nödvändigtvis vara fråga om märkvärdig natur.

Också tätortsskogar, koloniträdgårdar och daghemsgårdar med naturinslag kan vara betydelsefulla miljöer att uppleva. Att vistas i naturen under helger och ledigheter är mycket bättre än att inte göra det alls.

Till och med sagor och film med fiktiva naturmiljöer som lockar till fantasier, kan påverka barnets förhållande till naturen.

Upplevelser som inte nödvändigtvis är positiva men ändå kan främja miljöengagemang är då det sker förändringar i den egna nämiljön, som t.ex. att träd fälls eller vägar byggs.

Vilka barndomsminnen har vi då fått ta del av under kurserna? Det har ganska långt varit fråga om samma typer av upplevelser som forskarna nämner.

Att umgås med andra i naturen, sinnesupplevelser och möten med djur, både tama och vilda, lyfts alltid upp.

Ofta nämner någon också fysiska aktiviteter som att skida eller klättra i träd. Att matsäcken är viktig vet alla som någon gång gått på utflykt med en barngrupp.

Också äventyr och utmaning som att överraskas av ett åskväder eller lära sig att lägga nät nämns.

Som kursledare har jag själv också fått berätta om egna barndomsminne för deltagarna.

En händelse som har fastnat i mitt minne är en utflykt med min mormor. Vi tog en promenad upp till ett utsiktsberg i närheten och utflykten var inte särskilt märkvärdig i sig, men de rätta komponenterna fanns med.

Jag hade mormor och lillasyster som sällskap och vi klarade tillsammans av att bestiga upp till toppen.

Jag minns den hisnande utsikten, smaken av vinbärssaften och det fantasieggande namnet på platsen, Blåmossaberget.

Att främja barnens förhållande till naturen är inte svårt, och förutom att väcka miljötänk ger ett positivt förhållande till naturen oss också välmående.