Distansmötesvåren demokratiserade tidtabellspusslet

I alla de förtroendeorgan jag är medlem av var deltagandet i distansmötena större än när vi sammanträder fysiskt i Åbo eller Helsingfors. Vi sammanträdde för det mesta med alla ordinarie medlemmar närvarande. De medlemmar som ofta meddelar förhinder eller ersätts av en suppleant på fysiska möten deltog själva i distansmötena.

Min bedömning är att det hade en positiv inverkan på den kollektiva kunskapsnivån och delaktigheten i besluten.

En ytterligare sida av samma fenomen var att personer som sällan ber om ordet när alla sitter kring samma bord gärna använde mötesplattformens chattfunktion för att uttrycka sin åsikt. För en del är det lättare att skriva än att tala.

Det finns en inbyggd konflikt mellan närvaro och tid i de flesta förtroendeuppdrag som människor utför vid sidan av ordinarie verksamhet. Konflikten accentueras när geografiska avstånd finns med i ekvationen.

Närvaron är en grundbult i varje förtroendeuppdrag. Regler om beslutsförhet, det vill säga att det behöver vara ett minimiantal ledamöter närvarande för att beslut ska vara giltiga, finns till för att förhindra maktmissbruk.

Det minsta och samtidigt det viktigaste en förtroendevald kan göra är därför att dyka upp på möten och den som accepterar ett förtroendeuppdrag accepterar i princip också de effekter det har på tidsanvändningen.

I praktiken kan det vara krångligare att få tidspusslet att fungera. I de flesta förtroendeorgan brukar det uppstå ett mönster när ett antal ledamöter, oftast samma personer, rätt ofta är frånvarande från mötena.

Det kan ha sin grund i att ledamoten inte prioriterar förtroendeuppdraget lika högt som något annat, men ibland beror det på att de som sätter mötestidtabellerna är okänsliga för hur folks vardag ser ut. Här finns det med utgångspunkt i lärdomarna från distansmötesvåren i minnet en del att jobba på.

Privilegiet att styra över tidtabeller är på samma sätt som alla andra privilegier ofta osynligt för dem som gynnas mest. Blindheten inför våra egna tidtabellsprivilegier gör att vi inte alltid förstår andras tidtabellskonflikter.

Den som vanligtvis är hemma klockan 21.30 efter ett möte som slutar 21.00, har svårt att föreställa sig hur det känns för den som är hemma klockan två på natten efter samma möte och ska stiga upp och gå till jobbet följande morgon.

Den som självständigt kan styra över tidsanvändningen i sitt ordinarie jobb har lättare att pussla med mötestider än den som sitter i en butikskassa under bestämda timmar eller inte kan lämna en skolklass innan skoldagen är slut.

För den som bor i ett hushåll med bara vuxna kan det vara svårt att inse att det för den som behöver hantera logistiken med att transportera barn från dagis och till hobbyer kan vara livsviktigt att ett möte börjar 17.30 och inte 17.00.

Det är därför inte så konstigt att särskilt glesbygdsbor, småbarnsföräldrar och folk med inrutade arbetstider har uttryckt lättnad inför den tillfälliga demokratisering av tidsanvändningen som distansmötesvåren innebar. När möteslokalen låg bara ett knapptryck bort för alla var det lättare att delta.

Det här är en insikt att ta med sig när samhället småningom återgår till en mer normal rytm. Allas dygn har 24 timmar, men makten över tiden är ojämnt fördelad. Den som har makt att styra över andras tidtabeller gör därför klokt i att med jämna mellanrum stämma av hur arbetsformer och mötestider går ihop med folks vardag. Det är inte banalt, utan en förutsättning för att så många som möjligt ska kunna engagera sig i gemensamma ärenden.

Siv Sandberg

ÅA-forskare i offentlig förvaltning