Disa Ismark, 99 år: "Jag har haft ett gott liv"

Disa Ismark tar emot i sitt hem på Hemmet. Hon flyttade till servicehuset i Åbo för några veckor sedan, tre månader innan hon fyller hundra.

– Jag var nära att dö vid födseln, men här är jag ännu, säger Disa och skrattar till.

Hon visar mig till ett litet bord med utsikt mot Vårdbergsparken.

Disas första levnadsår fortsatte dramatiskt. När hon föddes i februari 1918 i Åbo hade inbördeskriget mellan de vita och röda just brutit ut.

Hennes pappa gav sig ut i strid på de vitas sida. Mamma tog nyfödda Disa och hennes äldre bror till sitt barndomshem på Lilltervo i Pargas för att komma undan oroligheterna i Åbo. Men kampen mellan de vita och röda pågick också i Lilltervo.

– Det fanns röda också där för det fanns stora jordbruk och mycket tjänstefolk.

Disa återberättar det som berättats för henne när hon blev äldre. Rödgardister kom i grupp in till storstugan och hotade hennes morfar med gevär.

– Men han satt lugnt kvar i gungstolen. Och så kom främsta pigan, som det kallades då, och sade på Pargasdialekt ”Skämmin ut er, komber hit och hotar gamla karln!”.

– Då lugnade de ner sig, eftersom det var en tjänarinna som sa orden, berättar Disa.

Men hennes morbröder hade byggt en riskoja i skogen där de gömde sig. Resterna från kojan fanns kvar när Disas familj tio år senare flyttade tillbaka från Åbo till pappans hemby Lillmälö, grannbyn till Lilltervo.

Ett år gick Disa i Domarby folkskola. Hon minns sin långa och strapatsfyllda skolväg.

– Efter tio år som stadsbo fick jag nu gå ensam genom skogen i mörkret bland vilda djur i regn och blåst. Det var spännande, berättar Disa och tillägger att man inte använde gummistövlar eller regnrock på den tiden.

Disa rodde ensam över fjärden till Lilltervo. Årorna var så grova att hon knappt fick händerna runt dem. Ibland var hon tvungen att ro genom tunn is. Ibland gick vågorna höga.

– Men jag klarade det, vilket jag inte förstår numera när jag är i det här skicket, säger Disa skämtsamt.

Efter året i folkskolan fick Disa en enklare skolväg. Hon började i Pargas samskola och blev inackorderad hos en mycket rar sjömansänka i Pargas. Det blev en paus i skolgången när hennes lillebror föddes. Hon flyttade tillbaka till Lillmälö för att hjälpa till hemma.

Men efter två år med att ta hand om lillebror fick hon fortsätta i skolan i Åbo. Hon flyttade in hos sin moster. Disa tog studenten år 1935. Hon fick en studieplats vid Åbo Akademi, men det blev inget av det för vinterkriget bröt ut samma höst studierna skulle börja. I stället fick hon jobb på Försäkringsaktiebolag Verdandi som hade kontor i Svenska gården.

Disa minns första gången bomblarmet ljöd över Åbo. Hennes mamma var på besök i Åbo och de befann sig i en blombutik i centrum. Alla sprang ut på Auragatan för att titta vad som pågick. Ingen tänkte på att ta skydd.

Den gången släpptes inga bomber över Åbo, men senare fick de höra att bomberna hade släppts över Helsingfors i stället.

– Jag minns att det var en så märkligt stämning efteråt, alla bara viskade. Som om de uppe i flygplanen skulle bli störda, säger Disa roat.

Hon tyckte inte om att gå till bombskyddet så hon smet ofta undan. Hon bodde då i ”Socishuset”, som man kallade Societetshuset på Eriksgatan som numera är hotell.

De satt i källaren medan bombanfallen pågick och turades om att hålla vakt i trappan.

Det var under den här tiden Disa träffade sin blivande man.

– Jag skulle inte gifta mig. Jag ville vara självständig och inte ha någon som bestämde över mig. Men så sa det klick, om man får använda en sådan kliché, säger Disa och ler finurligt.

De gifte sig år 1945. De fick först en son, och sedan en dotter fem år senare. Hennes man dog när han var 85 år och Disa 80 år.

– Om jag fortsätter tala i vanliga klichéer: Det var ett gott äktenskap.

Disas ögon blir fuktiga när hon berättar att det gick så bra att leva tillsammans.

– Ett så här långt liv är på gott och ont, det kommer man inte ifrån, men jag tycker att jag har haft ett bra liv och varit mycket lycklig. Och när jag inte varit det har jag ändå försökt.

– Fortfarande är det bra att leva, men visst är jag rädd för döden, eller det är väl inte övergången själv jag är rädd för utan för plågorna, säger Disa.

De senaste 20 åren har hon tagit hand om sig själv, med stor hjälp av sin dotter som bor i Pargas och av sin son när han kommer och hälsar på från Österbotten. Disa lovordar upprepade gånger sina barn för det sällskap och stöd de utgör för henne.

I sitt nästan hundraåriga liv i Finland har Disa fått uppleva den otroliga utvecklingen gällande den materiella levnadsstandarden i Finland. När hon och hennes make gifte sig flyttade de in i hans familjehem, en lägenhet i Åbo.

Efter kriget när männen återvände från fronten och skulle skapa ett liv med sina nybildade familjer var det väldigt ont om lägenheter i Åbo.

– Där bodde vi, som jag brukar säga, tillfälligt i elva år.

Visst var trångboddheten besvärlig, men under och efter kriget gick det för alla var i samma båt.

– Man tog det som det var. Det hjälpte inte att klaga, säger Disa.

Men till slut fick familjen flytta in i en ny lägenhet som byggts inom Arava-systemet som var ett statligt program för att öka bostadsproduktionen i landet efter krigsslutet.

Lägenheten var en tvåa på 47 kvadratmeter.

– Men sedan blev det bara bättre och bättre. Till slut köpte vi ett hus i Nättinummi.

– Nu bara kräver och kräver man fast man har det så bra, konstaterar Disa.

När Disas man dog flyttade hon från norra Åbo till en lägenhet på Trädgårdsgatan 6 i centrum. Där bodde hon i nästan 20 år.

Livet innefattar både glädje och sorg, men Disa har ofta fått höra att hon är så glad. Hon minns mest de goda stunderna i sin uppväxt, fast hon saknade sin mamma under de långa tider hon bodde borta hemifrån för att gå i skola.

Hon beskriver sig själv som vild och yr när hon var ung.

– Det fanns inga gränser. Jag har inte suttit hemma och ugglat.

Men nu är det slut på det – konstaterar hon.

Disa Ismark

Född: I februari 1918.

Familj: Make som avled för 20 år sedan och två barn.

Bor: Nyinflyttad till Hemmet i Åbo från sin lägenhet på Trädgårdsgatan. Har bott hela sitt vuxna liv i Åbo och några år i barndomen på släktgård i Pargas.

Kär plats: Sommarstället på Lillmälö som också är hennes familjehem.

Text: Emma Strömberg