”Din pappa måste bort” – om hur vården haltar i dagens samhälle

”Din pappa kostar Pargas stad 1 000 euro per dag. Han måste bort härifrån!”

Jag har precis besökt min dödssjuka far på akutavdelningen, han var ledsen, jag blev ledsen och var fruktansvärt trött, hela hösten hade vi tömt föräldrarnas hus, ett hem de haft i 56 år. Själv har jag ännu flera timmars skrivarbete framför mig under kvällen.

”Din pappa måste bort!”.

Jag blir stum. Vänder och går ut i mörkret som knappt skingrats under dagen.

Pappa tillbringar hösten av och till på ÅUCS men vill hem. Det vill också personalen som helst ser att pappa ligger tyst i sin säng. Det vill inte han som hållit i gång hela sitt liv. Nu berättar han att han varit ute på sjukhusområdet (”ditåt gick jag!”) och det var så trevligt så. Den minnessjukas fantasi är fascinerande.

Nu borde pappa skötas av sin fru, 82 år, med hjärtflimmer och flyttbestyr. Tungt är ordet. Speciellt med en minnessjuk att ta hand om, en person som pratar och skrattar sig genom minnen i natten och sover i sin länstol på dagen. Mamma kämpar en vecka, sedan får pappa feber och åker till ÅUCS igen.

Visst förstår vi att vården inte kunde göra så mycket för honom, cancern gick inte att behandla och minnessjukdomen eskalerade. Värst var väl ändå att vi, hans anhöriga, förväntades veta vart vi skulle vända oss, vem vi skulle fråga, allt vi skulle ta reda på, själva. Det fanns inte tid i det läget att googla runt och flera av ”kontaktpersonerna” var omöjliga att få tag på. De som ringde till mamma pratade snabbt och otydligt och då man frågade vem hon talat med hade hon ingen aning, inte heller vad personen haft för ärende. Hon var för trött för att registrera något extra.

I mitten av december föll hon i sin lägenhet, av utmattning och dåligt allmäntillstånd, fick en fraktur på höften och måste sys med flera stygn i huvudet. Ambulans tillkallades men hon fick vänta tre (3!) timmar på att föras till akuten vid ÅUCS. Någon förklaring till varför hon tvingades ligga så länge på ett hårt golv då ingen vågade flytta på henne, har vi inte fått.

Det är förståeligt att avdelningar inte fylls och sängar gapar tomma i avsaknad av vårdpersonal. Men nu behövs drastiska åtgärder, unga som funderar på yrkesval behöver tro på vårdyrket som något de vill göra (glöm Florence Nightingale, hennes tid är förbi) och som de får vettig lön för, vårdyrket är tungt med skiftesarbete och stort ansvar. Nu kommer de stora åldersgrupperna in i åldringsvården, det behövs mera personal för att allt ska fungera. Att vårdarna nu fick ett lönelyft hjälper lite men det är nya vårdare som behövs, snabbt.

För det kan inte vara barnen i arbetsför ålder som ska köra slut på sig för att också sköta sina åldrande föräldrar. Många av oss försöker och gör så gott vi kan men vi vet att vi inte räcker till, på långt när.

Tanken att ålderstigna par ska sköta varandra i hemmet är förvisso vacker men för många en ren utopi, orken är inte längre samma som i yngre år. Har du försökt lyfta en mager åldring med fjädervikt? Lätt är det inte.

I mitten av november träffar vi avdelningsläkaren och -sköterskan i Pargas. Det är då vi får veta att det är vi som borde ordna plats åt pappa någon annanstans! Tack för den informationen, i det läget. Läkaren är vänlig och frågar om vi vill flytta pappa till den geriatriska avdelningen? Naturligtvis. Men det är tre månaders kö, inflikar sköterskan, underförstått: han lever inte så länge. Läkaren vidhåller att ansökan ska lämnas in.

Vi träffar dem en torsdag och följande måndag flyttas pappa till den nya avdelningen, vi är minst sagt förvånade.

Dessvärre (eller bättre?) tar han endast upp sin vårdplats i tre dagar, den 24 november somnar han in.

En person som hela sitt liv betalt skatt till Pargas stad, sällan tagit ut sjukdagar, haft anställda i sitt företag och verkligen ställt upp för lokalsamhället. Men när han kom till livets slutskede var han plötsligt en belastning, någon att göra sig av med: ”Din pappa måste bort!”

Han är borta nu.