Detaljplanen för Ljusudda NV
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det verkar som om Tom Simola hade missförstått en viktig poäng i frågan om Ljusudda NV detaljplan. Visst motsätter många av oss söndertrasandet av våra tomter och orättvisan i de ekonomiska påföljderna av planen, samt en del misstag i processen, men i grund och botten handlar det inte om att försvara den enskildes intressen mot allmän nytta.
Bevarandet av skönheten i både naturen och den byggda miljön gagnar i längden alla. En kortsiktig framfart, där man skövlar vår jord för att få plats för några hus (enskilt intresse!), får kommande generationer lida av.
Det finns inte längre i vår del av landet så många relativt lugna områden, där man på gångavstånd hemifrån kan flanera längs en behaglig byväg, kantad av gammal skog, höra fågelsång, råka på räv och hjort (på gott och ont). Den här förmånen uppskattas av många fler än de som har hus på området, vilket också har undersökts.
Tom Simola vill få oss att framstå som bakåtsträvare, han jämför oss nedsättande med telefonstolpsmotståndare från forna tider. Varav denna iver att förändra det som är bra?
Utveckling, ett begrepp som betyder olika saker för olika individer och grupper, och modernisering borde inte vara ett självändamål. Ibland är det förstås nödvändigt, och det finns lagar och processer som styr, det vet vi nog, men inte ens lagarna är huggna i sten. Dessutom kan de tolkas, så som Simola själv säger. Han säger att det inte finns något rätt eller fel, utan bara den bästa bedömningen.
Den här nihilistiska åsikten kan man ifrågasätta. Det finns faktiskt det som är rätt, vilket styrs bland annat av en känsla för rättvisa, moral och ibland lagen, men om det är den bästa bedömningen som gäller, så är Simola och jag tydligen av diametralt olika åsikt om vilken den är.