Det värsta är en pandemi utan slut i sikte – tre unga berättar

Fanny Jonasson, 19 år, första årets studerande på Åbo Akademi

"För mig är det jobbigaste med vardagen i pandemin att man inte har någonting att se fram emot. Alla dagar är bara jobb hela tiden, man glömmer bort att ta pauser och vilostunder.

De senaste månaderna har varit särskilt jobbiga, eftersom det är nu vi börjar inse att slutet på det här ännu är långt borta.

Jag känner en konstant oro över allting och är rädd för att göra fel. Det är tungt att leva efter restriktionerna och bli utdömd om man gör ett enda felsteg.

Man vågar knappt publicera något på sociala medier, eftersom alla övervakar och dömer ut varandra ifall man inte följer restriktionerna felfritt.

Rekommendationerna har länge varit att endast umgås med personer i sitt eget hushåll, vilket gör livet otroligt ensamt för oss som bor ensamma.

Att undvika fysiska sociala kontakter som ensamboende har varit en utmaning i sig.

Mycket kritik har riktats mot oss unga för att vi umgås i grupp med vänner. Även om kritiken till viss del är befogad borde man komma ihåg att majoriteten av oss unga universitetsstuderande bor ensamma.

Rekommendationerna har länge varit att endast umgås med personer i sitt eget hushåll, vilket gör livet otroligt ensamt för oss som bor ensamma.

Ensamhet är ett väldigt stor problem för oss studerande just nu. Vårt sociala liv lider.

Ibland kan man inte låta bli att tvivla på om livet någonsin kommer att bli som vanligt igen.

Det känns särskilt jobbigt då man nu i månader försökt göra det rätta och följa alla restriktioner utan att det verkar hjälpa.

Jag hoppas på att mitt och alla andra unga studerandes mående kommer att bli bättre då restriktionerna lättar.

Det är vad vi alla längtar efter, men ibland kan man inte låta bli att tvivla på om livet någonsin kommer att bli som vanligt igen."

Lenni Lönnqvist, 19 år, sista årets studerande på Lilla Hanken

"Jag har definitivt upplevt en försämring av mitt mentala välmående under det senaste året.

För mig och många i min närhet har det blivit värre ju längre pandemin pågått. I början var det lättare, då man ännu hade kvar hoppet om att allt snart skulle återgå till det normala.

Insikten att det här är långt ifrån över gör det svårt att hålla humöret uppe.

Vi har bara en ungdom. Det känns inte alls bra att missa så här mycket av den.

Jag tycker att det känns mycket tråkigt att bli färdig från andra stadiet i dessa tider. Det är många unika upplevelser man går miste om och som man aldrig kommer ha chansen att uppleva på nytt i framtiden.

Att bli färdig med studierna över en datorskärm var inte direkt vad man hade förväntat sig då studierna inleddes för tre år sedan.

Vi har bara en ungdom, det känns inte alls bra att missa så här mycket av den.

Sociala medier har fått en mycket större roll i mitt liv under coronapandemin.

Trots att skärmtiden har gått upp med flera timmar har den här förändringen i huvudsak varit positiv. Jag har mera tid till att läsa nyheter och håller mera kontakt med mina vänner.

Såklart finns det även negativa saker med den ökande skärmtiden.

Det mest negativa för mig är nog att man konstant blir exponerad för negativa nyheter, framförallt angående coronasituationen. De här nyheterna drar lätt ner på humöret.

Det jobbigaste är att inte få idrotta som jag brukar.

Det jobbigaste med coronarestriktionerna har för mig varit att inte få idrotta som jag brukar, då all idrottsverksamhet för junioner är förbjuden.

Vardagen känns mycket tommare.

Jag hoppas och tror att många unga, inklusive jag själv, kommer att börja må bättre då restriktionerna äntligen lättar."

Ellen Sauso, 17 år, första årets studerande i Katedralskolan i Åbo

"Mitt mentala välmående har nog blivit lite sämre det senaste året.

Vår undervisning har skett nästan uteslutande på distans sedan december förra året. Att konstant vara hemma är jobbigt framförallt eftersom man inte har något vanligt socialt liv som kan fungera som motvikt till skolarbetet.

Bristen på socialt liv och variation i vardagen gör det svårt att ta pauser i skolarbetet, vilket såklart blir jobbigt i längden.

Skolstressen ökar och det kan bli svårt att hålla sig motiverad.

Det har varit särskilt svårt att anpassa sig till den ökade studiemängden som uppstått i och med övergången från högstadiet till gymnasiet.

Fastän skolan enligt mig har skött distansstudierna bra försämras ändå kommunikationen med lärarna nästan oundvikligen.

Det här gör att skolstressen ökar och det kan bli svårt att hålla motivationen uppe.

Man distraheras lätt av sociala medier och sin telefon och att skolarbetet kan bli lidande på grund av det här. Jag har lyckligtvis själv inte upplevt det som ett problem.

Dessutom spenderar de flesta av oss redan sedan innan mycket tid på telefonen varje dag, så det har egentligen inte märkts någon skillnad nu under distansstudierna.

Det som ska bli skönast då restriktionerna lättar är nog att få återgå ett normalt socialt liv igen."