Det lönar sig alltid att ställa frågan ”Hur fungerar det här i november?”

Någon jag inbillar mig att jag vill vara hänger in kläder i min garderob.

Klänningar.

Kjolar.

Blusar med spännande mönster.

Välsittande plagg, riktigt bekväma till och med. Sedan blir det november.

Jag är ständigt på väg någonstans.

Det är duggregn, branta flygplanstrappor och dragiga järnvägsperronger.

Jag byter ut klänningarna mot långbyxor.

För att inte frysa, för att slippa tänka på att strumpbyxorna är hela, för att slippa bära med mig inneskor.

I september kokar någon jag inbillar mig att jag vill vara en stor kastrull purésoppa på grönsakerna jag odlade i somras.

Fryser in i lämpliga portionsförpackningar för att ha i november, när jag ständigt är på väg någonstans.

Det blir november.

När jag kommer hem lockas jag verkligen inte av tanken att äta upptinad och uppvärmd purésoppa. I maj slänger jag bort sju av de tio paket jag fryste in i september.

”Kulturen äter strategin till frukost”, säger en businesskonsult någonstans på jordklotet var tredje minut och ler triumferande som om han själv hittat på uttrycket.

Det är en gruvlig floskel, men den skulle knappast ha fått en så stor spridning om den inte innehöll ett korn av sanning.

Det vi verkligen gör när det blir november är mer sant än det vi inbillar oss att vi kommer att göra i november.

Någon jag inbillar mig att jag vill vara är en listig rackare. Hon är lite flitigare, lite rationellare, lite mer miljömedveten. Hon nästlar sig in överallt. När företag och kommuner gör upp strategier står hon där och verkar så övertygande att det är hon som får utgöra måttstocken för hur man utmäter resurserna och planerar verksamheten.

Sedan blir det november.

Köpcentren gapar tomma och det kommer fjorton personer till medborgarmötet.

När jag stretar fram med mina matkassar genom fanertunnlarna som just nu omger Åbo torg tänker jag på hur mycket av centrumplaneringen som verkar göras med tanke på någon vi inbillar oss att andra vill vara. Det gäller både nu när det är kaos och sedan när allt blir klart.

De som förespråkar fler bilar i centrum föreställer sig att bättre parkeringsmöjligheter – gratis parkering nu, en parkeringshall under torget sedan – ska locka folk från förorterna och köpcentren och få centrum att blomstra.

De som talar för ett bilfritt centrum ser en framtid där vi susar fram på stadscykel mellan småaffärerna, stannar till vid små trevliga caféer och på det sätter får centrum att blomstra.

Ingendera visionen känns riktigt novemberbeständig.

Fjäska lite för oss som faktiskt går här i november, vill jag ropa.

Vi som bor i centrum och varken kan eller vill anlita andra affärer än de som finns nära torget.

Vi som kikar ner i gropen och verkligen hoppas att det blir bättre sedan.

Naturligtvis ska man tänka framåt.

Naturligtvis ska man försöka ändra folks beteende.

Men det lönar sig alltid att ställa frågan ”Hur fungerar det här i november?”.

I det långa loppet kommer folk att göra sådant som fungerar i deras vardag och sådant som i något avseende känns trevligt.

Den som vill främja fotgängar- och cykeltrafik kan fundera på skillnaden mellan Åbos gågata – den lilla stumpen av Universitetsgatan – och den gata där folk verkligen går och cyklar, nämligen Västra Strandgatan.

Västra Strandgatan saknar affärer, men i övrigt har den allt gågatsstumpen saknar: den är tillräckligt lång, miljön är trivsam och det är ett rationellt vägval, eftersom man kan röra sig längre sträckor utan att behöva stanna för rött ljus.

I allra högsta grad novemberbeständiga kvaliteter.

Så novembertesta dina strategier!

Djupfryst purésoppa som åker ner i bioavfallspåsen i maj är bara matsvinn, trots att tanken på djupfryst purésoppa utstrålade både miljömedvetenhet, hälsotänkande och ekonomiskt sinnelag.