Det gäller att ha vägt varje ord på guldvåg, ha goda argument och hänvisa till tillförlitliga källor.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Så här kan en arbetsdag som språkstöd se ut:
- En programvärd har fått respons från en lyssnare som skriver att kuststationen Vilsandi borde uttalas på estniska. Jag kontaktar en redaktör som kan estniska, och vi kommer fram till att det inte är möjligt att ha ett korrekt estniskt uttal av Vilsandi i väderprognosen. Ett försvenskat uttal är trots allt det bästa.
- Det kommer en fråga om hur vi ska handskas med allt som har med småbarnspedagogik att göra nu när vi inte längre ska använda termen dagvård. Den frågan väntar fortfarande på en bra lösning som fungerar i medietexter.
- På morgonmötet snappar jag upp några av dagens teman och försöker tänka ut vilka språkliga problem de kan vålla.
- Jag tar ställning till några rubriker, läser artiklar och ber redaktörerna ändra på några formuleringar eller ändrar själv och meddelar skribenten. Klockan närmar sig elva och jag har glömt att lyssna på morgonens nyhetssändningar. Äsch då, “utvisning” används i stället för “avvisning”. Vi rättar till det inför nästa sändning och jag skickar mejl om skillnaden mellan dessa två termer.
- Sedan filar jag på ett nytt språkråd som jag redan skrivit ett utkast till och fått kommentarer om från kollegan Charlotta Svenskberg och språkvårdarkollegan på Språkinstitutet. På eftermiddagen blir jag tvungen att kontakta en expert för att kontrollera en term. När jag redigerat texten går den på en ny runda till samma personer, och efter “okej” från alla skickar vi ut språkrådet till de redaktioner vi jobbar för och till andra professionella språkbrukare.
Det är inte självklart att alltid skriva ett språkråd i stil med “Undvik det direkt översatta ‘plåtkrock’ från finskans ‘peltikolari’, skriv i stället helt enkelt krock” eller “Språkvården rekommenderar sydvästra Lappland för Meri-Lappi och Länsi-Pohja”. Ibland måste formuleringen vara vagare.
Det värsta stressade journalister vet är att få svaret: “Det beror på sammanhanget” när de ställt en språkfråga om vad som är rätt. I stunden bryr de sig inte om några språkvetenskapliga utläggningar.
Men språkråden kan inte bara vara ett snabbt svar till en stressad reporter på väg in i studion. Det gäller att ha vägt varje ord på guldvåg, ha goda argument och hänvisa till tillförlitliga källor för att rekommendationen ska hålla för en kritisk granskning.
De tre dagar i veckan som jag har till förfogande för Svenska Yle går snabbt när jag försöker hinna svara på alla frågor, lyssna på sändningar och språkgranska artiklar och manus. Periodvis ägnar jag mer tid åt någon redaktion och ger handledning i skrivande eller respons på det talade språket. Då är det lättare att diskutera problem som inte har med enskilda ordval att göra.
Minna Levälahti/SPT
Språkkolumnen skrivs av mediespråkvårdarna Minna Levälahti och Charlotta Svenskberg vid Svensk presstjänst. Den publiceras på Svenska.yle.fi och i de finlandssvenska dagstidningarna.