Det eviga minnets förgänglighet

”Bödlarna avrättar sina offer två gånger: första gången genom att döda dem och andra gången genom att tysta ner deras öde”.

Dessa ord yttrades förra veckan i samband med invigningen av ett monument i Tallinn som uppmärksammar offren för den kommunistiska regimens brott i Estland. Resandet av monumentet sammanfaller med firandet av republiken Estlands 100-årsjubileum, och bidrar till att markera att den kommunistiska epoken ska tolkas som en icke-önskvärd parentes i den nationella berättelsen om Estlands förflutna.

Inte heller dagen för invigningen, den 23 augusti, var slumpmässigt vald. Dagen är en nationell helgdag i Estland och många andra postkommunistiska länder, och firas med anledning av att två miljoner ester, letter och litauer den här dagen 1989 bildade den så kallade ”baltiska kedjan” som sträckte sig 600 kilometer mellan Vilnius och Tallinn. Kedjan uppmärksammade ländernas tidigare självständighet och offren för den sovjetiska ockupationsmakten sedan 1944, och framstår i dag som en av de mäktigaste fredliga demonstrationerna i samband med Sovjetunionens sönderfall. I de baltiska ländernas kollektiva minne motsvarar kedjan den symboliska betydelse som Berlinmurens fall har i Tyskland.

Monument som hedrar offer för totalitära regimer är på många sätt mer problematiska än sådana som uppmärksammar krig länder emellan. I krig mellan stater är det lättare att peka ut hjältar, och hjälte kan man i eftervärldens ögon bli även om ett krig har slutat i nederlag. Helt problemfri var ändå inte den efterkrigstida minneskulturen heller i Finland. I en politisk konjunktur präglad av en ”finlandisering” som tvingade landets ledning att beakta stämningarna i Sovjetunionen, var det inte fritt fram att lyfta fram finländska krig mot Sovjetunionen. Ett talande exempel på detta är att det första nationella minnesmärket över Vinterkriget restes i Finland först 2017, i samband med firandet av Finlands självständighets hundraårsjubileum.

Kontrasten mellan den nedtonade men högtidliga minneskultur som omger de enkla finska hjältegravarna och de monumentala segermonument som hittas över allt i Ryssland och de postsovjetiska länderna kunde knappast vara större. En väsentlig skillnad är inte minst att inskriptionerna på de sovjetiska monumenten nämner årtalen 1941–1945, inte åren 1939–1945 till vilka andra världskriget konventionellt dateras i Västeuropa. Mer än sju årtionden efter kriget kan skillnaden vid en första anblick tyckas oviktig, men faktum är att den påverkar vår kollektiva uppfattning om de roller som respektive stater spelade för krigets utgång.

Finlands dilemma framstår ändå som enkelt i ljuset av den minneskulturella problematik som de postsovjetiska staterna står inför. De har inte enbart att ta ställning till minnesmärken som ska resas, utan även till existerande sovjetiska monument. Frågan har därtill en både inrikes- och utrikespolitisk dimension som svårligen kan ignoreras. Esterna har ännu i färskt minne den konflikt som följde när den sovjetiska Bronssoldaten år 2007 flyttades från centrum av Tallinn till en mera undanskymd plats i stadsrummet, och som inkluderande ett hot om rysk intervention. I Polen, där den högernationalistiska regeringen tagit beslutet att avlägsna alla monument som minner om sovjetmakten, har beslutet likaså skapat också intern konflikt. Därtill gör den blotta omfattning som många monument har att ett avlägsnande omgärdas av både finansiella och praktiska utmaningar.

Den situation som de postkommunistiska länderna står inför kunde med fördel mana oss till en kontrafaktisk reflektion kring hur situationen skulle se ut i Finland om krigets utgång hade blivit en annan.

Var skulle det sovjetiska segermonumentet i Åbo ha placerats? Och hur många namn på offer skulle listas på det monument över kommunismens offer i Finland som vid det här laget sannolikt skulle ha rests. På det minnesmärke som restes i Tallinn står 28 000 namn inristade – av en befolkning på knappt över en miljon.

Någon kan befogat ställa frågan varför minnesmärken över huvud behövs. Ett svar gavs i det anförande som gjordes vi avtäckningen av monumentet i Tallinn förra veckan. Svaret lyder att eftervärlden inte längre kan hindra att offren avrättas.

Däremot kan man motverka ”den andra avrättningen”, där man låter offren falla i glömska. I det avseendet har monument en viktig funktion när det gäller att hantera kollektiva nationella trauman. Det ligger en djup symbolik i att monumentet över kommunismens offer i Tallinn har placerats intill det enorma sovjetiska segermonument som restes på 1970-talet vid Finska vikens strand, mellan stadens centrum och Pirita. Symbolik kan man också läsa in i det förhållande att den ”eviga lågan”, som i all framtid skulle minna om Sovjetunionens stora seger, i dag inte längre brinner vid det fallfärdiga monumentet. Även ett evigt minne kan bli mindre evigt när de efter hand ersätts av andra minnen som anses vara viktigare.

Johanna Wassholm, historiker vid ÅA