”Det är skönt med finländsk tystnad”

I elva år har Pargasbördiga Anna-Lena Laurén hållit både den finländska och rikssvenska publiken informerad om skeendena i både Ryssland och Kaukasien. Hennes engagerade texter har också lett till flera utmärkelser både i Finland och i Sverige, det senaste Karin Gierows pris 2016.

Sedan i fjol arbetar hon som korrespondent för Dagens Nyheter, och medarbetare för Hufvudstadsbladet (HBL) men det var Svenska Yle som först värvade henne till sin Moskvakorrespondent 2006.

Bara två år senare utkom Lauréns första bok ”De är inte kloka de där ryssarna”, som väl kan ses som ett slags kärleksförklaring till både det komplicerade nya hemlandet och till de vänskapsrelationer som hon etablerade i Ryssland redan som ung studerande.

Den boken har följts av många fler, skrivna vid sidan av det dagliga värvet som korrespondent.

Det är med andra ord med en hel mängd konkret kunskap Laurén vågar säga att ryssar överlag förhåller sig välvilligt till sitt finländska grannfolk.

– Deras bild av finländarna är positiv. Vi anses vara pålitliga, och lite långsamma.

På utrikespolitiskt plan har det hänt, och händer mycket, under de år hon levt i Moskva. Bland de konkreta ämnen som har tagit sig igenom mediebruset nämner Anna-Lena Laurén de rysk-finska vårdnadstvisterna, som också vevats i den finländska offentligheten.

– En del av dem har blivit otroligt utnyttjade av propagandamaskineriet och jag har ofta fått frågor om varför Finland vill förfinska alla ryska barn.

När de goda sakerna i Finland kommer på tal så nämns ofta att vägarna är bra.

En del uppgifter är mer föråldrade.

– Har ni fortfarande förbudslag, frågar en del ryssar. Jag brukar svara att det var före andra världskriget. Det här handlar alltså om att det under Sovjettiden fanns en massa fulla finska turister i Leningrad och ryssarna ansåg att det berodde på förbudslagen.

Laurén har själv bott i Moskva sedan 2006, med ett kortare avbrott 2010–2011 då hon födde en dotter och arbetade vid HBL:s centralredaktion i Helsingfors. Efter det har familjen haft sin ena centralort i Moskva och sin andra i Pargas, där de vistas en stor del av sommarlovet.

– Jag märker själv att jag har fått en lite idealiserad bild av Finland under åren i Moskva, men å andra sidan tycker jag inte att det är dåligt. Bland det jag verkligen lärt mig uppskatta ännu mer är vårt utbildningssystem.

Sett ur ett ryskt perspektiv handlar det inte bara om kvaliteten i undervisningen eller Pisa-resultat.

– I Finland kan du inte köpa dig till en universitetsplats. Ifall du är en begåvad människa så kan du klara dig bra fast du inte kommer från en rik familj. Det som är hemskt i Ryssland är att samhällsklyftorna är så otroligt stora. Jag vet att de också finns i Finland, och att de blivit större, men det är ingenting jämfört med Ryssland.

Detsamma gäller graden av korruption. Ja, sådant förekommer i Finland, säger hon, men understryker att det inte går att diskutera den finska och den ryska korruptionen i samma mening.

– I Finland litar man på institutioner. Man litar på att riksdag och regering faktiskt gör det de är tillsatta att göra. Man vet att ingen blir politiker för att bli rik och stjäla pengar. I Ryssland är hela systemet korrupt. Det är det inte i Finland.

En annan egenskap som framstår som sympatisk på distans är den lågmälda artighet, som hon möter i Finland.

– Jag tycker om de stora ryska gesterna där man talar om liv och död, om religion och allt annat. Men det som kan kännas hemskt fint i Finland är att folk talar så lite. Det är så otroligt skönt att sitta tyst ibland.

Det tyckte ändå Laurén inte när hon jag bodde i Finland. Men då man lever i en kultur där människor pratar hela tiden så hon börjat tycka om och förstå den finländska tystnaden på ett annat sätt. I just den verbala kulturen hittar hon också en av de mer grundläggande skillnaderna mellan finländare och ryssar.

– Det blir alltid generaliseringar när man diskuterar sådant här, men överlag så är det så att i Ryssland så säger man saker rakt ut.

Det här, säger Laurén, handlar om att ryssar i motsats till finländare är mer direkta.

– Säger man att någon i familjen har dött så frågar ryssar direkt vad som har hänt. Man går inte runt de svåra sakerna som man ofta gör i Finland. De frågar om sådant som är förbjudet – ”vad har du för lön” till exempel – och jag kan inte säga att jag alltid tycker om att få de här frågorna, men jag tycker om den här inställningen.

Det finns mycket färre förbjudna ämnen mellan människor, enlgit Laurén.

Hon hittar också likheter mellan folken, speciellt i relation till det land där hon numera också är en profilerad Rysslandskorrespondent. Nämligen Sverige.

– Svenskar vet att allting blir bra till slut. Ryssar och finländare vet att det inte blir bra. Jämfört med Sverige finns det ett helt annat slags tungsinne i Ryssland och Finland som jag ibland kan skratta åt.

Det är ingen slump att alla de stora ryska författarna vars romaner har olyckliga slut är så populära i Finland, säger Laurén.

– Det är inte heller någon slump att trubaduren Vladimir Vysotskij är mer populär i Finland än i Sverige. Vi känner inte till Sovjetlivet han sjunger om, men vi känner igen melankolin.

Intervjun är en del i Svensk presstjänsts (SPT) intervjuserie ”100 röster om Finland”. ÅU publicerar valda delar av intervjuserien.

Jeanette Björkqvist

Svensk Presstjänst