Det är ingen konst att kapa en förening i det här landet

Det finns en stor massa av medborgare eller medlemmar. Ur den populationen vaskas det fram kandidater till ledande poster. De kandidater som får medlemmarnas förtroende i allmänna val eller på ett årsmöte väljs att styra kommunen, församlingen eller föreningen. Är medborgarna eller medlemmarna missnöjda med hur organisationen styrs, sluter de upp och byter ut ledningen nästa gång det blir val eller årsmöte.

I många föreningar och församlingar är tanken på levande representativ demokrati i verkligheten ganska abstrakt.

När uppslutningen på föreningarnas årsmöten är liten och valdeltagandet i församlingsvalet lågt, blir det i praktiken en liten krets av förtroendevalda som stakar ut riktlinjerna för verksamheten. Samma krets handplockar också nya förtroendevalda till ledande poster.

I bästa fall kan uppdelningen mellan en passiv medlemskår och en aktiv elit vara till ömsesidig belåtenhet. Den stora massan är passivt sympatiserande och de som är mest kunniga och engagerade driver verksamheten vidare.

I värsta fall går ledningen åt ett helt annat håll än majoriteten av medlemmarna önskat – om de nu bemödat sig om att rösta eller dyka upp på årsmötet. För att uttrycka det brutalt: Det är ingen större konst att kapa en förening i det här landet.

När det uppstår spänningar mellan medlemskåren och ledningen i föreningar och församlingar blir lösningen ofta bakdörren. Man skriver ut sig ur kyrkan, man lämnar tillbaka partiboken, man grundar en ny förening.

Kommunen är på ett vis annorlunda än föreningar och församlingar, eftersom ingen finländare kan säga upp sin formella status som kommuninvånare. Offentligheten kring det kommunala beslutsfattandet bidrar till att gallra bort en del av de skevheter som kan förekomma i föreningslivet. Samtidigt är passivitetens och maktkoncentrationens mekanismer exakt de samma som i mer slutna organisationer.

I över hälften av kommunerna i Finland var det färre än tre personer som konkurrerade om varje fullmäktigepost i senaste kommunalval.

Av de 3 310 kandidater som ställde upp i kommunalvalet 2017 i kommunerna i Egentliga Finlands valkrets fick 11 procent – 356 kandidater – färre än tio personliga röster. I Kajana, den kommun som hade lägst valdeltagande i senaste kommunalval, röstade färre än hälften (49 procent) i kommunalvalet.

För att uttrycka det brutalt: Det är svårare att kapa en kommun än en förening, men det är inte omöjligt. Ett gemensamt drag för flera av de kommunalpolitiska krishärdar som fått offentlighet under de senaste åren är att kommunalpolitiken förvandlats till ett drama som kräver de iblandades hela varelse, samtidigt som det framstår som fullkomligt obegripligt för en utomstående.

Alla som har erfarenhet av att leda en organisation i ett läge när det inte är någon större konkurrens om posterna vet det här: motiven för att anmäla sig frivilligt eller låta sig nomineras till en post varierar. Någon gör det av brinnande engagemang, någon av pliktkänsla, någon för att det ser bra ut på cv:t, någon för att fylla ut tomrum i sin tillvaro.

Kombinationen av motiv är inte alltid gynnsam med tanke på att leda en organisation.

Lättnaden över att någon överhuvudtaget vill engagera sig för det gemensamma, gör att det känns fel och pinsamt att tala om att det kan uppstå svårigheter.

Men vi borde bli bättre att sätta ord på vad det är som gör att utomstående omedelbart svarar ”Aldrig i livet!” på frågan om de vill bli beslutsfattare: Är det uppgiften i sig, är det samarbetsklimatet, är det konstiga oskrivna regler, är det enskilda beslutsfattare som stjäl allt syre? Det är inget mindre än en överlevnadsfråga för våra representativt styrda institutioner.

Siv Sandberg

Projektledare, pol lic