"Det är i sådana förhållanden den verkliga flyktingkatastrofen bor. Och den påminnelsen behöver vi finländare"

En flyktingkatastrof värd namnet

”På en teveskärm ryms katastrofen i vardagsrumshörnet och trycker man på en knapp försvinner den. Här i Cox´s Bazat är den verklighet, så långt ögat kan se. Världens största flyktingläger. Nästan en miljon flyktingar från Myanmar på ett ställe.”

Så beskriver Saara Mansikkamäki lägret där Finlands Röda Kors (FRK) fältsjukhus ligger i Cox´s Bazar i Bangladesh. Artikeln ingår i FRK-tidningen Hjälpens värld (3/2018).

Fältsjukhuset upprätthålls med hungerdagsmedel.

Hungerdagen – det vill säga insamlingen som FRK med tusentals frivilligas bistånd gör för katastroffonden infaller i år den här veckans torsdag till lördag.

Den är FRK:s största återkommande insamling och i fjol fick fonden 2,39 miljoner euro via den. Det är en fantastisk summa pengar finländarna bidrar med – och åbolänningarna har av tradition hört till primus i klassen, när de insamlade medlen omräknas till euro per invånare.

Så har pengarna åtgång också. Katastrofer och konflikter – såsom jordbävningar, orkaner och översvämningar, väpnade konflikter – dem råder det ingen brist på.

När fältsjukhuset tillsammans med norska Röda Korset för ett år sedan grundades i Bangladesh tog det hand om en halv miljon flyktingar från Myanmar (fd Burma). Nu är de närmare en miljon.

En miljon människor som bor i ruckel med jordgolv för att de har varit tvungna lämna sina hem. Mansikkamäki beskriver människor som i sin flykt inte har lyckats ta med sig annat än traumat, de har lämnat nedbrända hem, mördade familjemedlemmar, besinningslöst våld. Hon beskriver traumatiserade vuxna och barn som inte leker.

Det är i sådana förhållanden den verkliga flyktingkatastrofen bor. Och den påminnelsen behöver vi finländare.

Också därför spelar Hungerdagen en roll, den gör en insats som attitydfostrare – vid sidan om att den samlar in medel.

Den sätter proportionerna rätt, för den som är mottaglig för informationen.

Det finns finländska politiker som anser att vårt land inte ska hjälpa flyktingar annat än i deras hemländer, eller i de läger där flyktingarna bor intill hemlandet. De politikerna borde följaktligen höra till Hungerdagens stora bidragsgivare, eller hur?

Och många av just dem borde väl anmäla sig som frivilliga insamlare och stå med den skramlande bössan nu i slutet av veckan?

Vi ska försöka hålla koll, kanske de lyckas överraska...

Det finns också finländska politiker som hänvisar till hösten 2015 med ordet flyktingkris eller katastrof.

Det var varken en kris eller en katastrof.

Att drygt 30 000 människor knackade på porten till ett rikt land med fem miljoner invånare är förstås en utmaning för våra myndigheter, men någon katastrof kan det inte kallas. Våra myndigheter lyckades – i samarbete med uttryckligen FRK – relativt snabbt bygga upp den mottagningsorganisation som var av nöden.

När en miljon människor går över gränsen till ett likaså fattigt grannland på grund av krig, våld, förföljelse eller en naturkatastrof, då kan man tala om kris och katastrofer.

Katastrofer sker visserligen också i vårt hemland, såsom att det på det personliga planet naturligtvis är en stor katastrof om ens hem brinner upp. Katastroffonden hjälper även där.

Finländska myndigheter litar så till fullo på FRK att det uttryckligen är Röda Korset som inkallas när sådana katastrofer inträffar. Under fjolåret hjälpte FRK:s katastroffond drabbade efter 121 bränder runt om i Finland.

Så sent som i augusti hade vi ett åboländskt exempel, de drabbade efter radhusbranden i Kimito fick mat, kläder och psykiskt stöd finansierat av medel från katastroffonden.

Hungerdagens många frivilliga insamlare, de anställda inom FRK liksom precis alla bidragsgivare som ger en liten eller större slant gör en oerhört viktig insats.

Katastroffonden är rätt adress för insatsen och bidragen – och påminner oss såsom namnet säger om hur den riktiga katastrofen definieras.