Den virtuella lärmiljön

I våras kände jag mig lättad då min undervisningsfria period inföll samtidigt med att undervisningen flyttades till nätet inom all stadier i hela Finland. Jag led med mina kollegor då de kämpade med att hitta nya sätt att sköta den planerade undervisningen i en period då hela universitets- och skolväsendet verkade dra andan. Studenterna liksom lärarna var konfunderade och frustrationen över de av nöden påtvingade nya arbetssätten och verktyg som i princip togs i bruk över en natt var påtaglig.

Det hade pratats så länge. Om nödvändigheten att ta digiskuttet.

Virtuella lärplattformar hade införts. Studieadministrativa program hade införskaffats och dessa var välbekanta för alla. Några hade också infört nya metoder som stöd för en digital undervisning, men många av oss vid universiteten var fortfarande inriktade på att erbjuda ”närhet i undervisningen” och hålla undervisningen traditionellt via tavelföreläsningar eller power-points.

Åbo Akademis digimentorer och många andra fick arbeta för högtryck med att hjälpa oss i stort som smått. Till en början fick de mest svara på frågor hur man gör för att zoom inte skall stänga ner efter 40 minuter och hur skall vi kunna övervaka examination på distans. En del frågor hörde kanske inte direkt till deras kompetensområde, men de fanns tillgängliga och gjorde vad de kunde i den existerande miljön.

Våra digimentorer blev reella hjältar i den virtuella lärmiljön!

Lärarna blev mer och mer bekväma i den virtuella lärmiljön. Detta syntes i att frågorna som riktades i on-line forum blev mer avancerade. Hurudan hårdvara uppfyller mina krav på realtidsanteckningar i räkneövningar, hur skall jag dela och hålla igång en gruppdiskussion med kontextuella frågor, eller vilken mjukvara skall jag använda för att organisera ett webbinarium med 300 deltagare?

Hösten kom och det blev dags för mig att ta digiskuttet. Hösten skulle vara en undervisningsintensiv period för mig. Jag fick utmärkt hjälp av Christian Ahläng för att virtualisera den fördjupade fysikkursen baserad på det flippade klassrummet jag skulle inleda hösten med. Det kändes som om allt var klappat och klart för mitt personliga jättekliv.

Men lättnaden och övermodet dog snabbt och känslan av att jag höll på att snubbla rejält i avstampet kröp över mig. Jag hade grovt underskattat den ökade arbetsmängden som behövs för att införa nya element. Många rutiner och program var obekanta och jag saknade erfarenhet av vissa digitala verktyg som hade varit bra att kunna använda.

Föreläsningen från hemmakontoret med 40 svarta rutor med namn på i stället för människor av kött och blod. Den ”virtuella tystnad” som känns öronbedövande i stället för det sorl som uppstår i föreläsningssalen när studenterna ombeds diskutera specifika problemställningar. Avsaknad av den lycka när ögonen lyser upp hos en student då ett koncept plötsligt går upp för dem.

Jag kan bara ana vad den virtuella lärmiljön betyder för studenterna. Många tycker säkert det är riktigt bra och skönt att studera virtuellt. Man kan sitta hemma och stiga upp fem minuter före föreläsningens början och kanske äta frukost samtidigt som föreläsningen pågår. Datorstolen och hemmet erbjuder säkert en bättre ergonomi än en föreläsningssal. Tidsåtgången är bättre när förflyttningarna minskar.

Men, naturliga och spontana studiemiljöer där skapandet och spridandet av kollegial kunskap enkel och snabb måste skapas på annat sätt. Utmaningar med räkneövningar och projektarbeten som alltid fungerar bäst i grupp då vi helst skall vara off-campus. Avsaknad av naturlig närhet till äldre studerande som kan ge råd hur partiella differentialekvationer löses, eller kan sätta kurser i perspektiv.

I höst upplever jag mig att det har existerat mera kritiska studentröster än tidigare. Dålig pedagogik. Dåliga lärare ”då de inte kan lära mig”. Önskemål om mera personlig feedback. Dessa är några av de kommentarer jag har stött på. Alla förståeliga och visar att den nya situationen är mycket utmanande för alla.

Det blev allvar för oss alla så gott som över en natt och början är alltid svår. Många, mig inklusive, var ganska oförberedda på vad virtuell undervisning innebar för undervisningen och vilka konsekvenser det fick för hela lärmiljön och lärandet. Nu har vi blivit klokare och mera erfarna, och jag är övertygad om att vårt digiskutt kommer att leda till nya förbättrade arbetssätt! Kanske vi i slutändan ser bättre genomströmning och resultat när vi kan kombinera de bästa elementen ur när- och distansundervisningen?

Så till mina kollegor och lärare i hela Finland vill jag bara säga, tack för allt arbete ni satt ner på att lära er och oss andra nya arbetssätt.

Till alla elever och studenter. Kämpa på! Ni har visat prov på stor resiliens, dvs förmåga till anpassning och förändring orsakade av yttre faktorer. Klarar ni det här klarar ni allt!