Den tuffa vägen till påsken
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Har du någonsin försökt berätta om påsken för ett litet barn? Jag har och kanske har du också. Hur gick det för dig? För mig gick det inte så värst bra.
I mitt jobb som studentpräst har jag tyvärr väldigt lite kontakt med små barn, förutom de som jag får träffa vid dopfester. Därför hade jag inte lärt mig det bästa sättet att berätta berättelsen om påsken för barn.
När min nu 14-åriga tonåring var tre eller fyra år gammal ville hon veta vad påsken egentligen handlade om. Som en prästs dotter visste hon förstås några saker men vi hade inte riktigt läst barnens bibel så ofta.
Jag började berätta för henne om hur allt gick till. Jag försökte mitt allra bästa och tog hänsyn till hennes ålder när jag berättade om Jesus och uppståndelsen.
Men slutresultatet var ändå att hon med tårar i ögonen sade till mig att: ”Mamma, det där var en alldeles för tuff berättelse.”
Jag tog hennes hand och försökte säga -- ganska patetiskt nog: ”Men allt gick ju bra till slut”. Vi pratade mera om allt och det blev litet mindre tufft.
Problemet är dock att hon hade ju rätt. Vägen till påsken är väldigt tuff, men det går inte riktigt att undvika att prata om uppståndelsen utan att berätta om Jesus död.
Jag hade förstås inte berättat något mera än att det fanns folk som ville att Jesus skulle dö, men detta räckte. Mitt empatiska, härliga barn hade svårt att förstå varför man skulle vilja göra något sådant mot någon och ännu mindre mot Jesus.
Inte förstår jag heller, inte riktigt. Vad hade Jesus gjort som var så hemskt? Ingenting.
Men det handlade ju inte om vad han hade gjort och inte ens om vad han hade sagt, utan det handlade om att det fanns mera och mera människor som ville lyssna på honom och följa honom och inte på dem som hade makten.
När makthavare vill hålla fast vid sin makt på alla möjliga sätt, händer det hemska saker.
Den här påsken tror jag, att av många skäl kan många av oss uppleva, att det är svårare än kanske förut, att finna påskens glädje och ljus. Men. När det är tufft upplever vi också djupare och starkare allt som ger oss hopp och glädje.
Under varje påsknatt sprids ljus från en människa till den andra i kyrkorna runt världen. Med detta blir hopp synligt och vi påminner varandra om att kärlekens ljus och makt övervinner allt mörker.
Jag älskar att tänka på hur tändning av ljus börjar i ett hörn av världen och fortsätter därifrån timme efter timme runt jordklotet. Kärleken har vunnit och kommer alltid att vinna.