Den stora villervallan i Åbo – och bröder som tar till vapen

Över branten. Bröder i krig 1917-1918

av Annvi Gardberg, Anders Gardberg och Aapo Roselius

PQR, 2018

277 s.

För ett år sedan sändes Annvi Gardbergs tvådelade radiodokumentär ”Hatet oss leder”, som hade Carl-Rudolf Gardbergs dagbok från 1917 och 1918 som huvudsakligt stoff. Hur han som gymnasist beredde sig för att gå ut i strid för den vita sidan i inbördeskriget kontrasterades mot den något äldre socialisten och bibliotekarien Allan Wallenius radikalisering. Att de kände varandra blev en dramaturgisk finess.

Den här konstellationen finns kvar i ”Över branten. Bröder i krig 1917–1918”, som berättar om tre bröder Gardberg, fastän fortfarande mest med tyngdpunkt på den äldste, Carl-Rudolf, vars dagbok är skildringens huvudkälla och – om uttrycket tillåts – röda tråd.

Annvi Gardberg har skrivit den tillsammans med Anders Gardberg, som är överste men också historiskt intresserad av inbördeskriget, särskilt för hur det utvecklades på Åland, och Aapo Roselius, historiker som disputerat på inbördeskriget och också forskat i minneskulturen kring Finlands krig.

Och ja, två av författarna är efterkommande till de dagboksskrivande bröderna Gardberg. Carl-Rudolf (f. 1898), John (f.1899) och Gustav (f. 1901), tre av affärsmannen och direktören för Hellas karamellfabrik Rudolf Gardbergs sju barn, drar ut i kriget vintern 1918. Det blir en lång resa som börjar högspänt som ett äventyr, men som strax övergår in strapatsrika och kaotiska marscher.

De når Åland där krigets vardag på allvar börjar veckla ut sig i allt sin både ödesmättade och slumpartade grymhet. Den fosterländska upprymdheten som dominerar de hemliga möten i skolan som föregår skyddskårsanslutningen, förbyts i något annat: de har blivit soldater som tränar skyttekedjor, som ständigt har skoskav och sömnbrist.

De målinriktade gymnasisterna som skulle vara med och ärofullt driva ut ryssen, blir en massa som får finna sig i ett mer eller mindre nyckfullt och organiserat befäl. Att de i allt högre grad ska kriga mot sina ”egna” blir ett faktum man inte kan dra sig ur.

Boken låter detta gradvis gestaltas, den är kronologiskt och inte tematiskt uppbyggd. Den är trogen sin dagboksdramaturgi och litar på att läsaren kan reagera på skiftningarna i den. Bokens författare är klarsynta nog att förstå (och säga ut) att det givetvis finns ting som inte står i dagböckerna.

Efter slaget vid Godby hittas några särskilt aggressivt mördade rödgardister dumpade i en vak. Ingen kan veta vem som tog dem av daga, men att någon av bröderna hade någon kunskap om fallet är fullt möjligt. Det noteras i alla fall att John Gardberg slutar skriva dagbok efter Godby.

”Över branten” är en skildring som kan använda sig av sådana luckor, den strävar efter trovärdighet, men strikt historisk vetenskap ger den inte sken av att vara. Just det tycker jag att på ett förtjänstfullt, fastän ibland underförstått sätt, också problematiserar den kunskap vi har om krigen.

Hur många sanningar kan det finnas utanför siffror om stupade och sårade, kartor om truppförflyttningar och protokoll över politiska beslut? Det är ju en fråga som varit särskilt brännande när det gäller inbördeskriget.

Aapo Roselius har en kort efterskrift där han översiktligt beskriver hur de hårda attityderna jämnats ut. Processerna är naturligtvis komplicerade, men han hänvisar bland annat till de sociala reformernas utjämnande inverkan, och till skönlitteraturen, där tidigare ohörda röster kan ta sin rättmätiga plats och söka sig in i det allmänna medvetandet. Den här boken visar också att mycket ännu kan skrivas fram.

Hundra år efter inbördeskriget är vi så långt komna att bägge sidor kan diskuteras inom samma bokpärmar. Undertiteln ”Bröder i krig 1917–1918” understryker också det. Den handlar inte bara om brödratrion på den vita sidan, utan också om bröderna Wallenius, Paul och Allan, som stod varandra nära, men som valde olika sidor.

Avsnitten om dem är inte lika fylliga som det övriga, och det beror till exempel på att kunskapen om Allan Wallenius liv tills vidare inte är sammanställd till den biografi som det finns en efterfrågan på.

Den skulle inte bara komplettera insikterna i den personlighet som var Allan Wallenius, och som tenderar att bli lite romantiserad (just på grund av luckorna i hans historia) utan också ge oss mer kunskap om de politiska förhållandena hos oss, hans internationella kontakter, tiden i Sovjetunionen.

Men ”Över branten” är en bok vars största fördelar är att den undviker en heroisering av någon part eller någon individ. Då är det kanske på sitt sätt en fördel att beskrivningen av trupprörelserna och slagen på åländsk mark och senare kring Tammerfors blir ganska omständlig och lite träig. Carl-Rudolfs anteckningar – fastän citaten alltid är korta – om ansträngningarna att hänga med och uthärda är desto mer genomträngande.

Hans andningshål är tankarna på Ellen som han är kär i, men hemlängtan blir också stor.

Diskrepansen mellan ideal och verklighet är betydande. Carl-Rudolf ansätts allt mer av en sjukdom han kämpat med redan som barn, han fyller inte riktigt i sina egna ögon måttet som soldat. Det här är detaljer som bara dagboksmaterial kan fylla i med.

”Över branten” tar också sats i Åbo våren 1917 då staden befinner sig i en mäktig villervalla. Det är strejker och demonstrationer, matbrist och kravaller. Världskrig pågår, i Ryssland görs revolution: om det någon gång funnits en öppning för socialisterna att ta makten är det nu. Den som vill veta mer om Åbos historia har mycket att hämta i här. I Rauno Lahtinens ”Punainen Turku 1917-1918” som utkom i fjol finns också ett stort tidsmaterial exponerat. Det baserar sig på en arkivforskning och ett digert tidningsmaterial. Men samtidkänslan i ”Över branten” är på ett annat sätt intim, den rapporteras av och genom en ung nyfiken och livshungrig gymnasist, fabrikörens pojke som rör sig på stan. Han häktas till och med av den röda milisen och blir kallad ”Porvariperkele!”. Det kunde ha gått värre.

”Över branten” klingar av i en summerande redogörelse av hur det gick för bröderna i dramat: Allan Wallenius och Carl-Rudolf Gardberg. Den förra gjorde karriär i Moskva, men föll i onåd, som många andra under 1930-talet. Han dog 1942. Precis det året återkom Carl-Rudolf Gardberg till Åbo Akademis bibliotek där han senare verkade som överbibliotekarie (1953–66).

Men en gång, i en annan värld, hjälpte Wallenius Gardberg att plugga villkor för att bli uppflyttad från klassen. Det är en detalj som på ett plan är helt betydelselös, men som påminner oss om att historien, den består ju av våra liv, varken mer eller mindre.

Ann-Christine Snickars

ann-christine.snickars@aumedia.fi