Den som för allra första gången går längs Biskopsgatan denna vecka hör till en generation som fått lära sig allt om individuella möjligheter.
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är 27 år sedan jag flyttade till Åbo.
Men varje år, i början av september, känns det som igår.
En promenad längs Biskopsgatan då lönnlöven börjar skifta i orange och rött för mig omedelbart in på Memory Lane.
Där har ÅA-studenter under hundra år gått före mig och efter mig.
1918 och 2018 binds samman av ett kvarter och av alla livsberättelser som innehåller ett kapitel om Biskopsgatan.
”Unik” är ett av samtidens mest utnötta ord.
Då jag vandrar längs minnenas stig mellan Sibeliusmuseum och ASA-huset en kväll kring terminsstart är berättelsen bara min, men den delas av många.
”Unik” är den inte.
I kapitlet ”Akademin och karriären” av Kjell Herberts i ÅA:s 100-årshistorik läser jag att mitt huvudämne, statskunskap, är det tredje mest frekventa i examina från ÅA under åren 1923-2016.
Jag följer också den ström som leder till ökningen av antalet kvinnliga studenter, decennium för decennium.
Likaså medverkar jag till att andelen studerande med hemort i Österbotten under den senare delen av ÅA:s historia stadigt placerar sig på en tredjedel.
Min sociala bakgrund är mer eller mindre exakt normen för politices magistrar (enligt kön och hemregion 1923-1999.)
Med andra ord: Jag följer med all tydlighet ett kollektivt mönster som ritats av starkare krafter än mitt eget personliga intresse för samhällsvetenskap eller min vilja att lämna hembygden.
Min berättelse ingår i en som är större.
Den som för allra första gången går längs Biskopsgatan denna vecka hör till en generation som fått lära sig allt om individuella möjligheter.
Särlösningar, särskilda behov och särbegåvningar. De ska uppmuntras, det ska skräddarsys och ”unika” behov ska beaktas.
Men hur unika är våra behov egentligen?
Kjell Herberts noterar i ÅA-historiken fenomenet ”kompismobilitet”. I ÅA:s studentregister finns 25 000 studenter. Bland dem hittar Herberts 1600 ”tvillingpar” med strikta likheter i allt från födelseår till hemort och huvudämne och examen. Hela 252 av dessa ”par” studerade helt parallellt, med till och med samma examensdag.
Dessa studentpar utgörs sannolikt till stor del av personer som varit vänner under skoltiden och tillsammans sökt sig till samma utbildning vid Åbo Akademi. Studentparen utgör hela 12,8 procent av samtliga ÅA-studenter som avlagt examen.
Själv hade jag visserligen inget ”tvillingpar” men jag kan på rak arm räkna upp personer ur bekantskapskretsen vars livsval i hög grad liknar mina.
En av Claes Anderssons dikter börjar så här:
”Det finns en väg som ingen gått före dig/
Kanske är den din/
Hittar du den, är den din.”
På min livsväg är Biskopsgatan en viktig sträcka.
Jag trampade inte upp den ensam.
En osynlig karta, ritad under årtionden, angav koordinaterna.