Den röda tråden som är livet

När jag kommit till stigens ände, där vandringsleden övergår till att följa en grusväg, vänder jag om och går tillbaka. Unga björkar kantar den vindlande stigen och leder mig fram längs kustlinjen.

Några hundra meter längre fram girar leden starkt höger och över en väg. Hunden vill gå till vänster, men jag tror vi korsade vägen när vi gick åt andra hållet alldeles nyss.

Jo, det visar sig vara rätt. En brant stigning leder mig upp till ett gammalt ryskt fäste i skogen och vi försöker navigera rätt fast vi nu går stigen baklänges. Oftast är hunden till stor hjälp, men doftspår kan leda oss på villovägar.

Där jag går tänker jag på att stigen inte alls ter sig likadan som för en halvtimme sedan. Då när jag gick den andra vägen. Skogen till höger är mörkare, stigningen över berget brantare och det är lättare att hitta en omväg som tar mig förbi små våtmarker.

Att gå en stig den allra första gången är en tjusning. Nya upptäckter väntar bakom varje krön. Nu blev det dubbelt nytt, eftersom jag gick tillbaka samma väg som jag kom.

En roman jag läste började med ett citat: Livet måste levas framlänges, men kan bara förstås baklänges. Det lär ha varit Søren Kierkegaard som myntat de bevingade orden.

Talesättet kommer till mig där jag går stigen först en väg och sedan tillbaka samma rutt. Det finns något tröstande i tanken.

Den berg- och dalbana som är livet, där man håller i sig bäst man kan i kurvorna, bildar ändå till sist en väv som hänger ihop. De fragment som kommit av tillfälliga bekantskaper, arbetsplatser, hem och resor kanske en dag ändå blir förståeliga.

Jag är nyfiken på den röda tråden i mitt liv – hur ska den se ut när jag tittar bakåt i slutet av min jordevandring?

Jag älskar att ströva i skogen. Oftast ensam med min hund, det ger mig tid att låta tankarna vandra och ger rum för intryck att sätta sig.

I mitt arbete som hållbarhetschef jobbar vi med att lämna så litet fotavtryck efter oss som möjligt, vi ser hur organisationen kan minimera påverkan på miljön och samhället.

Samtidigt är det viktigt att utveckla verksamheten så att vi också påverkar livet omkring oss på ett positivt sätt. Att vi lämnar handavtryck som förbättrar vår livsmiljö.

Fotavtrycket och handavtrycket utesluter inte varandra: vi behöver dem parallellt.

När jag ser tillbaka på mitt liv en dag och försöker förstå den röda tråden, då önskar jag att mina fotavtryck inte är större än mina handavtryck.

Att jag lämnar efter mig en plats som jag kunnat göra lite, lite bättre. På något plan. Att det goda med mitt liv kan uppväga det dåliga jag förorsakat.

Då skulle mitt liv kännas meningsfullt. Tanken är inte på något sätt ny.

För en tid sedan hörde jag på radion ett inslag om en tidigare amerikansk president, som sade att det viktiga är att sträva efter något som är större än hans egen vinning, större än hans egen lycka, större än hans egen njutning.

Flera filosofer och tänkare har betonat just vikten av att hitta mening i livet genom att sträva efter något som är vidare än ens personliga lycka.

Det får mig att undra varför det då är så svårt att nå våra hållbarhetsmål. Att lyckas minska sina fotavtryck och öka sina handavtryck, i det lilla livet, liksom i det stora?

Det om något kunde fylla det svarta hål av meningslöshet som ter sig spridas som en löpeld hos människan av i dag.

Att mera fokusera på det som är större än en själv. Göra något som på riktigt spelar en roll.

Forskning visar att man verkligen blir lyckligare av att göra positivt för andra. Skogen tackar med sin ståtliga skönhet.

Jag kommer upp på en höjd och får utsikt över en frusen sjö. Två vita rumpor syns ett stenkast bort, vi är inte ensamma i skogen. Det är en tröstande tanke att livet är större än jag själv.