Den röda tråden i livet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Herre, du rannsakar mig och känner mig. Om jag står eller sitter vet du det,
fast du är långt borta vet du vad jag tänker…
Psalmen 139 är en text som jag ofta läser vid livets slut, vid begravningar eller för konfirmander, de som har livet framför sig med alla dessa möjligheter men de har också många val och framförallt de egna och andras krav.
Många har känslan av att de inte uppfyller alla dessa krav som finns omkring en. Vare sig kraven är uppsatta av en själv eller att man upplever dem från omgivningen.
Att man inte duger, att man borde vara mera si och så. Att man borde uppnå dittan och dattan.
Det känns tröstande att veta att det går en röd tråd genom ens liv. Att, det finns någonting att stå på när det blåser omkring en och det känns som om man är ensam i hela världen, och att ingen bryr sig. Då känns det bra att veta att det finns någon som ser och hör allt, att det finns någon som vet men framförallt någon som bryr sig.
Till vardags läser jag denna text på finska, alltså inte på mitt modersmål.
I den finska bibelöversättningen har man valt att översätta vissa meningar med lite andra ord än i den svenska versionen. Detta gör att när jag kombinerar denna bibeltext på mitt hjärtas språk och på munnens språk, så blir psalmens ord ännu mera svindlande. Som till exempel: Jag är ett under, ett stort under och jag tackar dig för det...
När jag till fullo förstår innebörden av detta, att vara någonting stort och unikt, ett under. Finns det inga hinder i mitt liv, utan bara möjligheter.
När jag försöker räkna sandkornen ser jag att det inte går, och förstår att Guds planer och de möjligheter som Gud ger mig är mycket mer än vad jag någonsin kan fantisera eller drömma om.
Mina möjligheter i livet är oändliga och det är bara jag själv som sätter upp gränser och som man säger i den finska versionen…
Jag slutar, men jag vet: du är med mig.