Den omplanterade pensionären

Min farmor fyller 87 och jag är den sista gästen att besöka henne av den anledningen.

Den ovanligt livliga dagen har fyllts av söner och barnbarn och svärdöttrar och hundvakter och en och annan granne som kommit och gått med lyckönskningar och blommor.

Nu närmar sig dagen sitt slut och vi sitter i hennes hörnsoffa i lägenheten som egentligen var menad för henne och farfar efter att de blivit för gamla för att orka med gården.

Medan vi smuttar på en vinflaska och mörkret faller omkring oss flyter diskussionen från böcker och Netflix-serier till ungdomen– både min och hennes– och framtiden.

Hon upprepar sitt årliga mantra om hur hon inte trodde hon skulle uppleva ännu en födelsedag.

”Jag känner mig på något sätt ... utanför den här världen.”

Jag undrar hur hon menar: på ett kroppsligt eller samhälleligt sätt?

Efter en sekunds tänkande svarar hon att det är mest samhälleligt.

Det är varken förvånande eller ovanligt att hon säger så.

I vårt ganska långt strömlinjeformade samhällsupplägg skrider vi från barnsben till ungdomen genom arbetslivet för att sedan abrupt bli avskurna efter pensionsåldern.

Gå i skola, utbilda sig (helst på universitet), hitta jobb, skaffa familj, uppfostra sina barn och/ eller göra karriär, bli pensionerad– var pensionerad.

Livet fram till pensionsåldern är fyllt av skyldigheter och förväntningar i form av människor att se efter och uppgifter att sköta.

Vi värdesätts på basen av vårt bidrag till en gemensam framtid.

Så fort du fyller pensionär och ditt liv inte längre fylls av uppgifter med värde för omvärlden, förlorar du också ditt värde som människa. You’re out.

Vi lever allt längre och med hjälp av bioteknik nosar forskare redan nu vid upp till 130 levnadsår.

Det är både förståeligt och naturligt att nyfikenheten tagit den här riktningen.

Men innan prat om att förlänga livet och förbättra den fysiska hälsan och hand i hand med innovationer som tillåter det, borde vi prata om en psykisk och social förbättring.

Utanförskap, prestationsångest och depression upplevs såklart inte uteslutande av personer i pensionsålder utan kan drabba vem som helst.

Unga människor och studerande bränner ut sig innan de hinner brinna för något, nyblivna föräldrar ställs inför omänskliga krav om att fixa barnuppfostran och jobb i samma andetag, nyanlända personer får inte jobb alls.

För att må bra (och ja, också leva länge och väl) måste en människa känna sig uppskattad.

Vare sig det sker genom aktivitet eller omsorg, är det något som ofta tas ifrån personer som av en eller annan orsak inte tjänar pengar på heltid. En ny attityd och en flexiblare samhällsstruktur behövs.

Till en början kunde idéer som redan finns i omlopp tas mer seriöst.

Det kortvariga experimentet med medborgarlön fångade inte tillräckligt intresse bland styrande politiker, trots att forskarna bakom tror det har potential att utvecklas.

Jobb fyra dagar i veckan eller sex timmar om dagen är ett koncept som kunde hjälpa både arbetstagare och -givare att vara mer produktiva.

Sedan finns idéer som ännu inte diskuteras och som ofta känns för vaga för att inkluderas.

Så som en omstrukturering där jobbet inte är i centrum och livet kretsar kring andra meningsfulla aktiviteter, de som inte värderas högt i samhället eller på ett personligt plan nedprioriteras på grund av tidsbrist eller stress.

Gå ut med någons hund, umgås med en ensam person, laga mat, ordna demonstrationer, starta medborgarinitiativ, hålla filmklubbar och teaterföreställningar.

Listan fortsätter med aktiviteter som bidrar till allas vårt välbefinnande och en gemensam framtid och som uppskattas allmänt och brett, men som sällan accepteras som heltidssyssla.

Under “arbetsföra” år är det många- alltför många- som är nedtyngda av krav eller som inte klarar skola eller jobb.

Efteråt är det plötsligt som om samhället, som dittills inte haft några som helst problem med att ställa krav, inte vet vad det ska göra med oss.

I livet efter arbetet finns många energiska och friska människor som saknar plats och mening.

Där finns också många sjuka och trötta, och många som faktiskt inte skulle orka fortsätta med det jobb eller den takt de tidigare haft.

Men som gärna skulle ha något annat, något nytt, socialt, aktivt eller lugnt. Vad som helst. Något.

I min farmors soffa dör diskussionen tillfälligt ut och hennes blick seglar över till fönsterbrädet med en rad växter.

Hon går igenom dem en och en och berättar hur hon sparat dem genom åren och hur de flesta har en historia.

En liten planta som just nu inte är utslagen har hon fått av sin avlidne man.

”Den blomman har jag haft i 20–30 år. De kan nog leva länge, de där plantorna, bara man planterar om dem."

Alexandra Granberg