"Den ödesdigra maran" – en novell av Linnea Engberg i S:t Olofsskolan

Luften var behagligt ljummen, så där som den brukar vara om sommarkvällarna i Norden. Jag satt bakåtlutad, lyssnade till mina kompisars fnitter och tjattrande. Det måste ha varit på ett torg som vi var på att döma av folkmassorna som rörde sig in och ut ur mitt synfält… Fast alla mina sinnen kändes märkligt avtrubbade. Trots att det höll på att skymma dröjde sig lite av kvällssolen fortfarande kvar. Ändå kunde jag inte förmå min blick att fokusera på något; det var som om all skärpa i världen plötsligt försvunnit. Jag var vagt medveten om drinken jag höll löst mellan mina fingrar. Tills ett ansikte plötsligt uppenbarade sig ur alla de suddiga anleten. Ett ansikte som stod skarpt i fokus. Androgyna drag, smutsblont hår som var varken kort eller långt. Lång, gänglig kropp. Plötsligt mörknade det; det var som om solen helt enkelt slitits ner bakom horisonten av en naturkraft. Folkets tjatter tonade bort i bakgrunden samtidigt som främlingens ansikte tänjdes av en otäck grimas, ett hånande flin. Och sedan vibrerade luften omkring mig som av en värmebölja, och allt svartnade.

Jag vaknade med hjärtat i halsgropen och lakanet invirat kring kroppen. Under några långa, evighetslånga minuter låg jag bara blickstilla och stirrade upp på den billiga Ikea-lampan i taket samtidigt som jag försökte låta mig själv lugnas av nattens ljud som sakta men säkert letade sig in i mitt medvetande genom det öppna fönstret. Bilar som svischade förbi på de folktomma gatorna, en hund som skall, ett glas som krossades… På Vintergränd var det aldrig alldeles lugnt. Med långsamma rörelser, som på en gammal människa, kom jag på fötter och lyckades ruska de genomblöta sängkläderna av mig. Golvplankorna kändes svala under mina bultande fötter då jag gick fram till det gläntade fönstret. Jag drömde sällan mardrömmar, och då jag gjorde det brukade de försvinna ur mina tankar så fort jag vaknade och hällt i mig ett glas vatten. Men denna dröjde sig kvar i form av ett tryck i tinningen. Istället för att blekna bort förstärktes den olustiga känslan, tills jag märkte att jag knutit nävarna. Gatlyktorna utanför kastade långa skuggor utanför samtidigt som de lyste upp alla radhus och buskage med ett kliniskt, gult sken. Medan jag försökte lugna mitt skenande hjärta, kände jag för första gången i möjligtvis hela mitt liv den omisskännliga smaken av järn i munnen – blodsmak. Nej, jag visste innerst inne att mardrömmen inte varit någon vanlig sådan, utan ett tecken, en varning. Precis som jag slitit blicken från radhuset skar ett illavarslande fågelskrik genom natten. Kalla kårar rann som kvicksilver längs min ryggrad.

Månaderna gick, och så småningom bleknade maran bort. Mitt liv upptogs av allt möjligt annat. Sommarlovet nådde sitt slut, det blev sakta men säkert vinter, den första snön föll och så vidare. Allteftersom julen närmade sig blev det mer att göra. Tills en dag i mitten av december.

Jag stod och såg över min lillebror Leo medan han gjorde snöänglar och rullade ihop snöbollar på Vintergränds allmänna gård. Kylan nöp i kinderna, och jag längtade in till värmen. Den mulnande himlen avslöjade också att det snart skulle börja snöa. Gäspande sneglade jag på mitt armbandsur, kvart i fem. Pappa skulle- Jag ryckte förskräckt till av känslan av kalla fingrar mot den oskyddade delen av min handled som varken jackärmen eller vanten täckte.

“Vad i hela…?” Jag snurrade runt och mötte en obekant ljusgrön blick. Ett par lockar kikade fram under den stickade mössan.

“Förlåt, det var inte meningen att skrämmas. Jag tror bara att jag kanske kommit vilse… Min faster flyttade nyss hit, Trangatan 7 är väl hennes adress, men…”

“Det är nära, gå bara åt det där hållet så ser du nog gatuskylten,” instruerade jag nykomlingen och pekade ut rätt håll åt honom. Sedan väcktes mitt intresse.

“Går du i Ytterskola?” frågade jag. “Jag menar, vår skola är inte precis stor och jag har aldrig sett dig förr.” Han log lite ursäktande.

“Jag är… nyinflyttad.”

“Precis som din faster?” Min röst kanske lät lite väl anklagande, och nykomlingen rodnade en aning.

“Jo, ja, exakt. Men jag borde väl ge mig av då. Tack så mycket för hjälpen.” Jag tittade efter honom då han påbörjade sin vandring mellan radhusen, och det var inte förrän Leo otåligt ryckte i min handled som jag rycktes ur mina egna funderingar.

“Kan vi gå iiiiin?” gnällde han.

Kvällen kom och gick, jag gjorde läxorna, kokade te och såg till att Leo gick och lade sig som han skulle. Det var inte förrän jag lagt mig och började surfa på mobilen som jag fick syn på brännmärket som sugit sig fast på min handled.

16 dagar senare

Ändå sedan den kvällen har det funnits ett inbyggt timglas i mitt bakhuvud, ett envist tickande som påmint mig om att tiden håller på att rinna ut. Det värsta är att jag inte ens själv vet vad det är som kommer att hända när tiden är inne. Det enda jag kan göra är att vänta på det oundvikliga. Och det gör mig galen. Det enda jag vet säkert är att jag begick ett fasansfullt misstag då jag ovetande släppte in främlingen i mitt liv. Jag borde ha varit på min vakt. Jag var oansvarig. För när man en gång öppnat dörren är det svårt att låsa den igen. Nu, när jag efter ännu en plågsam dag i skolan ser mig själv i spegeln, är ett blekt anlete med skira blodådror under blek hy det enda jag möter. Och ett ilsket rött märke som kikar fram under ärmen. Som bultar, bultar, bultar. Än hårdare för varje dag som går. Och så plötsligt hör jag något som får blodet i mina ådror att bokstavligen frysa till is. Ett gällt, utdraget skrik. Leos skrik.

Det känns som om tiden runnit ut. Men medan handlingsförlamningen sakta släpper, och rädslan sticker in sina knivskarpa nålar genom mitt kött och ben och märg och blod, tänker jag

Det kan väl inte vara för sent, eller? Eller?