Den goda människan i S.

Börjar läsa Maja Lundes nya roman, ”Drömmen om ett träd”, som utspelar sig i Longyearbyen på Svalbard, och en isbjörn flimrar förbi i teverutan, fångad i NRK-serien ”Svalbard sett från luften”. Fyrtio inslag ligger på Arenan, korta och ordlösa, mäktiga att se.

Isbjörnen ligger och sover i en däld. Det ser somrigt, i alla fall snöfritt, ut. I Lundes roman, som avslutar kvartetten om klimatförändringarna, den som började med ”Binas historia”, har glaciärerna dragit sig tillbaka, de når inte kusterna längre.

Men isbjörnar finns, de kallas ”nallarna”, ironiskt förminskande. Berättelsens Tommy och Rakel råkar ut för isbjörn när de ska bärga köttet från en vildren.

Nallarna har inte längre tillgång till säl, som när isar fanns. De får jaga vad som finns – eller nalla mat av människorna. Ögonblicket är kritiskt, men björnen blir bortskrämd i sista stund.

I annat fall hade tre barn mist sina vårdnadshavare. Ofrivilliga vårdnadshavare, för Rakel och Tommy är bara tonåringar själva.

Den lilla gruppen är de sista människorna i Longyearbyen sedan en farsot tagit kål på alla andra. De klarar sig tack vare farmors rådighet, hon evakuerar dem till en enslig plats tills ingen rök längre syns från krematoriet.

”Drömmen om ett träd” utspelar sig i en framtid som inte är förfärligt långt borta. Handlingen är förlagd till 2110-2111. Ett barn som föds nu kan vara i livet då. Som vi mäter livslängd i dag är det sannolikt. Det sägs att människor kan bli långt över hundra i framtiden.

Om inte ...

Maja Lundes romaner handlar om kollapsade ekosystem, artdöd, samhällen som bryter samman. Oftast antydningsvis, utan förklaringar, utgående från den situation personerna lever i. Anpassningen kräver sinnesnärvaro, uppoffringar, kunskap. Berättelsen handlar också om hur man förvaltar kunskap.

Tommy tycks ha det som behövs. Han sliter och tar ansvar. Hans småbröder ser honom som en god person, det gör läsaren också. Rakel i sin tur önskar desperat att bli räddad från isoleringen, att få hjälp.

Romanens kärna är nödropet från den unga generationen. Varje morgon går Rakel till den övergivna men fungerande radiostationen och sänder ett Mayday på vinst och förlust.

Det nappar först när hon fattat att de har något att köpslå med. Det är innehållet i Svalbard Global Seed Vault, ett internationellt frölager, där genbanker från olika håll i världen förvarar frön som backup inför framtiden.

Det finns i verkligheten. Man kan googla telefonnumret till personen som arbetar som koordinator. Ta gärna kontakt, står det på deras hemsida, och man får nästan lust att göra det. Man får också lust att följa vad som sker på Svalbard, som världsläget gjort till en nyhetsmässigt hetare plats.

Hur det går med fröna på 2100-talet är en huvudtråd i romanen, spännande som en thriller. En viktig person är Tao, bekant från kvartettens första del. Hon leder expeditionen som ska bärga både fröna och barnen.

I upplösningen riktar hon sin vrede mot oss som lever nu: ”De valde sin egen tid, sina egna få år, månader, veckor, minuter, i stället för all den tid som kommer efter dem.”

Platsen hon talar från är Sichuan (Kina, fast sånt som länder och nationer inte längre gäller).

Och den som har minnen från världsdramatikens fröbank tänker strax på Brecht och ”Den goda människan i Sezuan”.

Pjäsen gestaltar svårigheten att upprätthålla godhet och utföra goda handlingar i en värld som är utan nåd, ofta explicit ond. Den lämnar diskussionstråden hängande i publikens knä. Tillsammans med kravet på handling.

Det blir en läsanvisning som verkar retroaktivt på Maja Lundes roman. Men lika stark blir den snabba bilden av en pojke som utan att nån märker det bäddar ner ett frö, som färdats långt och länge, sista biten i en liten påse i hans ficka.