Den antisemitiska, delegitimerande retoriken mot Israel förnekar den historiska grunden för landets grundande
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Mikko Lagerspetz framförde kritik (ÅU 18.3) av mitt svar (ÅU 15.3) på hans och hans brors debattartikel (ÅU 11.3.2025).
Den måste bemötas en sista gång på grund av dess selektiva och missvisande historietolkning.
Även om det är sant att den judiska befolkningen i det nuvarande Israel var en minoritet i slutet av 1800-talet, utesluter det inte att området har haft kontinuerlig närvaro av judiska samhällen sedan Israels stammar kom dit efter sin fångenskap i Egypten.
Andelen judar i regionen har varierat över tid (inklusive under 1800-talet), till stor del beroende på de styrande makternas tolerans.
Den judiska närvaron i området har ändå bestått i olika former, trots erövringar, exil och förföljelser.
Den judiska historiska kopplingen till landet är djupt rotad, inte bara i demografi utan även i kultur, religion och historia.
När det gäller den palestinska befolkningen är det korrekt att även den har djupa historiska rötter i regionen.
Samtidigt har områdets demografiska sammansättning aldrig varit statisk: migration, politiska omvälvningar och ekonomiska möjligheter – för att nämna några faktorer – har i århundraden påverkat befolkningsmönstren.
Genetiska studier visar utan tvekan på samband mellan olika grupper, men genetik kan aldrig ensam förklara den komplexa historien om mänskliga populationer.
Att enbart peka på gemensamma genetiska markörer utesluter inte det faktum att både judar och araber har långvariga anspråk på landet.
Att antyda att sionismen inte hade något intresse av integration med andra (icke-judiska) invånare i området är missvisande.
Till exempel förekom det interaktion mellan olika grupper även om de tidiga sionistiska bosättarna strävade efter att bygga ett nationellt hemland.
Visst kallade sig redan de tidiga sionisterna under den första och andra inflyttningen (1881–1914) för "kolonister", men det var ett ord som då inte hade samma negativa klang som idag.
Framför allt är det missvisande att enbart beskriva sionismen som ett kolonialt projekt, eftersom det i grunden var en nationell befrielserörelse för ett förföljt folk.
Det är viktigt att erkänna att Israel upprättades som en judisk nationalstat efter Förintelsen, när det blev uppenbart att judarna behövde ett tryggt hemland.
Som Karin Stögner (forskare inom antisemitism och intersektionalitet) nyligen betonade, är kritik av Israels politik legitim, likaså kritik av sociala problem såsom rasism, sexism och exkludering i det israeliska samhället.
Antisemitism är dock inte detsamma som sådan kritik.
I kombination med populism som utnyttjar rädsla och missnöje fördjupas klyftorna.
Den antisemitiska, delegitimerande retoriken mot Israel ifrågasätter inte bara nationalism – den ifrågasätter Israels rätt att existera som en judisk fristad och förnekar därmed den historiska grunden för dess tillkomst.
När man kritiserar den israeliska regeringens handlingar bör man minnas att israelerna inte står enade bakom sin regering. Dessutom bör man också fördöma de otaliga terrorattacker (både före och efter den 7 oktober) som begåtts på Israels territorium och ifrågasätta de aktörer (inklusive Iran och Qatar) som eldar på och finansierar terrorism i hela regionen och bortom den.
Det är mycket viktigt att religiös fundamentalism – särskilt när den förespråkar terrorism – fördöms lika starkt som populism.
Båda avvisar nyanser och kompromisser.
Religiös fundamentalism har i alla tider använts för att rättfärdiga territoriella anspråk, exkluderande politik och våld.
I kombination med populism som utnyttjar rädsla och missnöje fördjupas klyftorna.
Populistisk politik utgör ett allvarligt hot mot demokratier och bygger på förenklingar och emotionella utspel som gynnar splittring snarare än nyanserade samtal. Detta är särskilt farligt i historiska och geopolitiska debatter där selektivt berättande bidrar till att elda på konflikter.
För att motverka detta vill jag uppmana läsarna att söka sig till olika källor, ta del av olika perspektiv och närma sig både historiska och samtida frågor med ett öppet sinne snarare än att förlita sig på förenklade eller ensidiga tolkningar.