Delaktighet
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Under sommaren har det talats mycket om så kallade DEI-skolningar i medierna: kurser som företag och organisationer ordnar för sina anställda för att göra dem mera medvetna om mångfaldsfrågor i arbetet.
Kritikerna har valt flera olika spår: allt från att det är ett onödigt slöseri med resurser på tomt blomsterspråk till rent konspiratoriska tankegångar om att mångfaldspratet är en täckmantel för att missgynna majoriteten och ge fördelar åt underrepresenterade men inkompetenta grupper som kvinnor och medlemmar av etniska, språkliga, religiösa eller sexuella minoriteter i arbetslivet.
DEI står för diversity, equity och inclusion och ofta läggs ännu ett B för belonging till – mångfald, jämlikhet, delaktighet och tillhörighet. Också jag har gått en DEIB-skolning i våras som riktade sig till personer som jobbar med att finansiera forsknings- och kulturverksamhet i olika stiftelser och fonder.
För mig var det inte ett slöseri med tid och resurser, utan tvärtom en ögonöppnare. De fyra orden konkretiserades i tre insikter:
1. Alla människor är olika, men i sin olikhet är alla lika värda. Alla har rätt att känna sig inkluderade och delaktiga i det sammanhang där de arbetar och verkar – i sin olikhet – och att få känna tillhörighet, här hör jag hemma.
2. Ofta tänker vi att möjligheten att bli en uppskattad del av en arbetsgemenskap, kunna påverka och främja den endast beror på en persons kompetens. Då glömmer vi delaktighet bygger på en maktobalans: jag som representerar det som betraktas som normalt och eftersträvansvärt har tvivelsutan ett försprång framför den vars bakgrund, utbildning, utseende, värderingar, livsstil och självuppfattning inte faller i den omhuldade mittenfåran – men som trots det, eller egentligen just på grund av det – kan tillföra värdefulla perspektiv och nya idéer.
3. Det här gäller inte bara på jobbet, utan överallt där människor möts i vardagen. Alla ska kunna uppleva tillhörighet, uppskattning och att det är tryggt att vara sig själva – helt oberoende av likheter och olikheter.
Den här sortens sociala rättvisa är kärnan i den hebreiska bibeln, konstaterade gaben (församlingens förman) i synagogan här i Åbo i sitt tal över sabbatens toraläsning nyligen, det vill säga i det som av kristna kallas Gamla testamentet.
Vad är viktigast i livet för dig, frågade jag en kväll min tolvåring. Att jag får vara delaktig, sa hon utan att tveka. Hon visade armbandet med sitt namn, gjort av pärlor i hennes favoritfärg grönt, som hon fått av en vän.
Jag får vara del av en grupp vänner, jag får vara en del av vår familj, förklarade hon.
Att känna igen sin egna längtan efter att få vara delaktig ändrar förhoppningsvis vårt sätt att se på andra människor som vi uppfattar som annorlunda, olika, fel.