Debatt – om valet igen
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Inspirerad av Björn Taxell (ÅU 21.1) drar jag en trudelutt för röstningsaktiviteten:
Nu är det val igen och nu är det val igen och valen varar väl till nästa. Nu är det val igen och nu är det val igen och valen varar väl till nästa.
Det var inte sant och det var inte sant, för där emellan kommer rösta. Det var inte sant och det var inte sant, för där emellan kommer rösta.
Precis som julen snart pinglar året runt följer valen slag i slag. Klart det är lätt att bli övermätt. Vi har hamnat i medborgarens maraton, demokratins ekorr(h)jul.
Kanske det är som det ska vara. Varför ska det här med skötsel av gemensamma ärenden vara alltför enkelt, en slit-och-släng-grej. Om vi kräver och förväntar oss ditt & datt av de folkvalda, är det ju bara skäligt att vi kräver flit av oss själva också, lite blod, svett och tårar.
Men är det alltid bättre att rösta lite hur som helst än att inte alls rösta?
För om man verkligen inte vet hur och på vem man ska rösta, är det i så fall inte bättre att låta bli? I värsta fall väljer man måhända in någon som håller på helt andra värden än man själv – och gör eventuellt sina vänner och släktingar en björntjänst i samma veva?
Svåra frågor, egentligen. Jag har själv alltid tänkt att det är min plikt som medborgare och -människa att rösta. Då tänker jag mig förstås att den som röstar har tid och lust att sätta sig in, jämföra, ta reda på.
Men nu frågar jag mig, om det ändå inte är bättre för demokratin och samhället att de som röstar verkligen har gjort har gjort ett gott förarbete och inte bara deltar i valet för att det nu liksom hör till.