De mänskliga rättigheterna är inte en förhandlingsfråga
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det är klart att oppositionen kan och ska utmana regeringen och har rätt att använda de parlamentariska redskap som står till dess förfogande, såsom en interpellation.
Trots det känns det hemskt att se hur trettio barn i en mycket utsatt situation, blir utnyttjade som slagträn i den hetsiga politiska debatt som pågår.
Lika hemskt har det varit att se hur en fråga som både ur juridisk, politisk och medmänsklig synvinkel är komplex och komplicerad, blir förenklad till omröstningar i sociala medier om vem som har rätt att överleva.
Populism kännetecknas ofta som en strävan efter att ge enkla svar på svåra frågor. Debatten kring Al-hol är ett typexempel på hur den populistiska logiken spritt sig över hela det politiska fältet till höger om centern.
Skrämmande är även hur dehumaniserande debatten har varit. Genom historien har dehumanisering alltid varit ett redskap de mest auktoritära och fruktansvärda regimerna använt sig av för att få människor att rikta sitt hat mot varandra.
Att få oss människor att se varandra som något annat än just medmänniskor, är det redskap som använts för att rättfärdiga våld och förtryck mot minoriteter och befolkningsgrupper.
De islamistiska terrororganisationerna gör det själva, då de talar om icke-muslimer som djur, detsamma gör extremhögern då de hänvisar till asylsökande som inkräktare.
De internationella människorättskonventionerna är skapade i en tid när världen fortfarande hade i gott minne vad dehumaniseringen i värsta fall kan leda till.
De är skapade just för de tider, då dessa erfarenheter inte längre är i lika gott minne. De finns just därför att varje människas odelbara och lika människovärde inte är en förhandlingsfråga.
Dessa rättigheter ska vara tryggade oberoende av de politiska konjunkturerna, oberoende av hurdant det politiska klimatet råkar vara.
Konventionerna utgör även utgångsläget för beslutet som regeringen denna vecka fattade gällande Al-hol.
Finland är en rättsstat som har förpliktelser såväl enligt folkrätten som vår egen grundlag. Finland vill föra hem de 30 barn som är på Al-hol lägret så snabbt som möjligt.
Inga förpliktelser att hjälpa några vuxna finns, men samtidigt kan det finnas enskilda situationer, då beaktandet av barnens intresse och rättigheter även kan leda till att en vuxen följer med.
Den enda vettiga linjen i denna fråga baserar sig på individuell utvärdering av enskilda personers situation. Utvärderingen bör göras av myndigheterna, och ta i beaktande såväl barnets bästa, barnets rättigheter som den nationella säkerheten.
Det är inte regeringen som ska sitta och fatta beslut om enskilda individers rättigheter och hälsa, utan i en rättsstat är det myndigheterna som med stöd av den nationella lagstiftningen och regeringens politiska riktlinjer ska utföra detta arbete.
Inte sitter regeringen heller och fattar beslut om omhändertaganden av enskilda barn eller dömandet av enskilda brottslingar.
Politikernas ansvar är däremot att fatta beslut gällande innehållet i barnskyddslagen och strafflagen.
Det är just i tider då debatten går het, då det politiska trycket är hårt och då den allmänna debatten dehumaniserar, som rättsstatens funktioner verkligen prövas.
Vi kan vara glada över att den i Finland klarar det bra.
Li Andersson undervisningsminister Vänsterförbundet