De hotfulla idisslarna

Biff är det kulinariska namnet för kött som kommer från nötboskap. Biffkött har ätits sedan förhistorisk tid. Biffkött består av högkvalitativa proteiner och näringsämnen. Biffkött är det tredje mest konsumerade köttet i världen. Ca. 25 procent av det kött mänskligheten äter är biffkött, 38 proc svinkött och 30 fjäderfäkött.

Biff är ett vedertaget namn på kött, så överglänsande att även vegetariska produkter namnges och formas som biffar för att människor, som av olika anledningar inte äter kött, skall kunna lägga en ”biff” på tallriken.

Förra veckan publicerade Sitra en rapport där vi uppmanades att bland anant sluta äta rött kött för att därigenom garantera planetens överlevnad. Jarl Ahlbeck hade redan ett utmärkt inlägg beträffande denna för tiden typiska åsiktsyttring.

Som en fd kogubbe och producent av fettsnålt finfibrigt biffkött vill jag komma med litet bakgrundinformation. Jag har dammat av mina kunskaper i lantbrukskemi- och fysik litet grann och tagit mej friheten att framställa det hela, såsom man tidigare brukade, grundande sig på känd och vedertagen vetenskap, kemi och biologi. Tidigare gick det ut på att man först analyserade och senare kom till en slutsats, inte tvärtom, som man nu skall göra för att bli accepterad.

Idisslarna, till vilka korna hör, har en ämnesomsättning som grundar sig på deras magars funktion som fantastiskt avancerade kemifabriker. Idisslarnas vom förvandlar cellulosa till proteiner och fett, som är utomordentlig människoföda. Cellulosa är inte något som människor kan utnyttja som föda, vilket redan uttrycket ”nu bet han i gräset” förklarar. En ko som går ute och betar äter gräs, vilket består av mest cellulosa. På vintern äter samma ko hö eller ensilage, som bägge står för sätt att konservera gräset.

Om det är en mjölkko så behöver den också kraftfoder för att uppnå önskad produktionsnivå. Kraftfodret består ofta av soja, spannmål, majs eller annat energi- och proteinrikt foder.

Gräset och andra växter som råkat befinna sig inom räckvidd för kons tunga har tagit upp sitt kol från koldioxid i atmosfären. Oberoende av om gräset långsamt bryts ner i hagen genom förmultning eller går samma öde till mötes i kossans vom så frigörs samtliga växtens kolatomer. I princip alltså går det till så här: Gräset tar genom fotosyntesen upp CO2 (koldioxid) som betas av kon. I kons vom blir CO2 och H2O (vatten) till CH4 (metan) som går ut i atmosfären från kon. Med tiden omvandlas CH4 tillbaka till CO2 och H2O. Gräset tar igen upp CO2 och H2O regnar ner. Kon betar gräset och dricker och så går det runt igen.

Detta utgör det naturliga kretsloppet och är ett nollsummespel. Kornas metangasutsläpp är förnyelsebara då växterna igen upptar dem senare. Om däremot besättningarna växer, så ökar ju också utsläppen för denna tid men balans uppnås då ökningen upphört. I Finland ökar inte kornas antal överhuvudtaget p g a näringens svaga lönsamhet.

I världen finns det stora områden, miljoner hektar, som är arida eller semi-arida, d vs områden där nederbörden är mycket begränsad. Det finns ändå gräsarter som klarar sig i dessa områden och gör det möjligt för avbetning. Man brukar tala om hur många betande djurenheter man kan ha per 100 ha på dylika områden. Om man bara kan ha en get på 100 ha så är det rejält torrt men kan man ha 5 biffkor med kalvar på samma område så är det genast mycket bättre. Dessa områden lämpar sig inte p g a den ringa nederbörden för övrig växtodling så det är bara idisslare som kan utnyttjas för matproduktion här. Bl a i Nord- och Sydamerika och Australien har man nöt- och fårproduktion i stor skala på dylika områden. Om man inte hade det så skulle en stor del av planetens försörjningspotential gå till spillo. I Åboland finns det områden som av litet andra orsaker kan jämställas med dessa och där idisslare betar under den varma årstiden.

I världens stora köttproducentländer produceras också delvis nötkött på total kraftfoderbasis, d v s med näring, som också kunde användas som människoföda. Detta är en följd av att man med intensivuppfödning på en kortare tid och mera koncentrerat (i feedlots) kan producera biffkött.

Det igen leder till att man hugger ner regnskogar bland annat i Brasilien och Asien för att kunna odla mera soja till djurfoder. I Kina där levnadsstandarden stiger vill kineserna äta mer nötkött och då behövs mera soja för att effektproducera mera biffkött. Inte bra….

Men, i Finland finns inte detta problem. Det, att jordens befolkning växer ohejdat leder till en snart förestående försörjningskatastrof och utgör det största problemet mänskligheten står inför idag, ett verkligt megaproblem.

Av någon anledning bekymrar detta dock inte de makthavande politikerna i västvärlden för närvarande.

Anders af Heurlin

Oberbayern