De återstående 29 åren
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
När IPCC:s sjätte rapport publicerades senaste måndag innehöll den – egentligen – inga stora överraskningar. När vi förhandlade med medlemsländernas råd och kommissionens höga tjänstemän om klimatlagen visste alla att vi är lite på efterkälken.
Trots det visade det sig omöjligt att komma fram till ännu hårdare åtgärder och det har sina randiga orsaker. Problemets kärna är inte dagens otillräckliga åtgärder. Kärnan är att vi började för sent och för anspråkslöst.
Ändå är vi en god bit på väg och tittar man på våra inhemska storbolag har de både resurser och vilja att ta utmaningarna på allvar. För dem är det en positiv utmaning.
De inser att de kan förbättra sina positioner på den internationella marknaden just genom att vara föregångare. Under de följande 29 åren kommer alla tänkbara innovationer att vara hård valuta och avgörande framgångsfaktorer.
Vi vet också att den största stötestenen för Finlands del kommer att handla om bördans fördelning, dvs den del av miljölagstiftningen som berör transport, byggnader och jordbruk. Den utmaningen pekar på strukturer, som inte är särskilt smidiga och som inte enkelt och lustigt böjer sig för välmenande påbud.
Ansvaret faller alltså lätt på staten och på kommunerna. I vårt radhus övergick vi den här sommaren till jordvärme. Det var sist och slutligen en ganska enkel match eftersom vi hade en tillräckligt stor tomt (tack vare gles planering på 1950-talet).
Men att göra samma trick inne i storstädernas centrum är inte riktigt lika lätt. Stadsplaneringens strukturer har inte hängt med. Efter energikrisen för 50 år sedan blev det allmänna budet att bygga tätt.
Nu är övertäta bostadsområden illa lämpade för en klimatanpassning. Samtidigt är jag övertygad om att vi kommer att klara det. Vi har de avgörande resurserna: kunskap, förstånd och pengar.
När vi vänder blickarna mot de globala utmaningarna ser det annorlunda ut. Europa och Förenta staterna klarar av att vara CO2-neutrala 2050.
Kina har lovat att vara det något tag kring 2060, men gör nu samma misstag vi gjorde tidigare – skjuter upp de besvärligaste besluten. Resten av världen är sannolikt ännu mera på efterkälken. Det kommer att vara det stora diskussionsämnet på COP26-mötet i Glasgow i november.
Under COP25:an i Madrid i december 2019 strandade alla försök i den riktningen på en ohelig allians mellan Donald Trumps USA, Vladimir Putins Ryssland, Xi Jinpings Kina och Jair Bolsonaros Brasilien.
I dag ser dynamiken lite annorlunda ut. Kina har inte riktigt politiskt råd att öka sin impopularitet med att ställa sig på de samvetslösa bromsarnas sida.
Om Kina rör på sig, vad gör då Ryssland och Vladimir Putin? Men en sak är säker! För att lösa de globala utmaningarna kommer det att behövas pengar. Och det är – rätt förenklat – bara vi som har dem.