De anonyma makthavarnas spelplan

I Grekland finns det en regional förvaltningsnivå som kallas periféreies. Periferier. Den högsta befattningshavaren i regionen, en folkvald borgmästare, har titeln periferiark, enligt samma språkliga logik som monark och patriark.

Jag tycker att periferiark är en snofsig benämning och har roat mig att testa hur det skulle låta om den användes i ett finländskt sammanhang: ”Periferiarken i Norra Karelen, Matti-Pentti Kolehmainen, mottog beskedet om nedläggningen av cellulosafabriken med bestörtning och tillsatte genast en arbetsgrupp som ska hantera strukturomvandlingen”.

I verkligheten är maktstrukturen i finländska regioner lika splittrad som förvaltningsstrukturen. Makthavarna är många och anonyma. Ingen av dem har, i motsats till en grekisk periferiark, mandat att tala för hela regionens befolkning.

På den statliga sidan finns regionförvaltningsverken och NTM-centralerna. När den nuvarande förvaltningsmodellen infördes 2010 avskaffades landshövdingsämbetet som funnits sedan 1634 – utom på Åland, där landshövdingen fortfarande representerar finska staten. Båda myndigheterna leds av överdirektörer, som är ganska anonyma för allmänheten.

När reformen var ny föreläste jag om den för landshövdingarnas norska motsvarigheter, fylkesmännen. Efteråt ville alla veta en sak: ”Vem ska nu möta presidenten på flygplatsen när han kommer på besök till regionen?”. Jag svarade att sådant är mindre formellt i en republik än i en monarki, men att det är flera och olika: stadsdirektörer, landskapsdirektören, valkretsens riksdagsledamöter.

Frågeställarna hade en poäng. När landshövdingsämbetet avskaffades försvann mycket av det symboliska kapital som gjorde att folk åtminstone ytligt kunde relatera till statsmaktens regionala företrädare.

Det säger kanske något om reformtakten att landskapsförbunden, som inrättades 1993, numera är äldst i den finländska regionala förvaltningen. Landskapsförbundet har ett övergripande uppdrag att utveckla regionen. Landskapsförbundens makt utgår från kommunerna. Utåt representeras förbundet av landskapsdirektören och av styrelse- och fullmäktigeordförandena, ofta mer kända som riksdagsledamöter eller kommunalpolitiker.

Nyast på den regionala spelplanen är välfärdsområdena, som i motsats till de andra regionala myndigheterna leds av ett fullmäktige som valts av regionens befolkning och också på andra sätt är helt annorlunda.

Under våren och sommaren har 20 av 21 välfärdsområden valt välfärdsområdesdirektörer. Utanför mediernas sökljus pågår en professionalisering av det politiska ledarskapet. Det innebär till exempel att flera av områdena gör det möjligt för styrelseordföranden att sköta sitt uppdrag på heltid och att partierna anställer medarbetare som ska stöda de valda beslutsfattarna.

Det här är nytt och det är ännu svårt avgöra om det är politikerna eller tjänstemännen som i första hand kommer att ta dialogen med allmänheten.

Än så länge är välfärdsområdena nästan lika okända för folk som resten av den regionala förvaltningen, men de har något de andra myndigheterna har, nämligen potentialen att göra folk arga.

Beslut som rör folks vardag gör sällan alla glada och när någon blir arg behöver makthavare stiga fram, förklara, ställa till rätta och utlova bättre tider framöver. Några starka periferiarker föds knappast i välfärdsområdena, men i bästa fall några makthavare som ger den regionala förvaltningsnivån ett ansikte.