Dataexperten Said utvisades från Sverige – nu jobbar han i Åbo: "Sverige utvisar akademiker men kriminella får stanna"

Det har varit ett omtumlande år för den 29-åriga iraniern Said Keshavarzi . Sedan den 9 februari bor han tillsammans med sin två år yngre sambo Olivia på Mariegatan i Åbo där de jobbar på distans för sina svenska arbetsgivare.

Said har en masterexamen i fysik och en kandidatexamen i astronomi från Stockholms universitet, hans yrkestitel är dataanalytiker. För att förstå varför han är här och varför det har varit ett så turbulent år får vi gå 15 år tillbaka i tiden.

Said är 14 år gammal då han tillsammans med sin mamma och lillasyster söker asyl i Sverige. Familjen får avslag på sin ansökan, men eftersom mamman har fått jobb som kock beviljas hon ett femårigt uppehållstillstånd och familjen bosätter sig i Stockholm.

Barnen växer upp, går i skola och studerar. Mamman träffar en pojkvän och år 2017 ansöker familjen om permanent uppehållstillstånd.

Medan de väntar på besked framgår det att mammans sambo inte har riktigt rent mjöl i påsen. Han har fuskat till sig 40 000 kronor i bostadsbidrag, ett brott som visar sig vara ödesdigert för familjen Keshavarzi.

– Mamma jobbade och hade tillräckligt med inkomster för att försörja oss. Hon betalade skatt, ingen i familjen hade gjort något brottsligt och summan som den före detta sambon hade lurat till sig hade mamma betalat tillbaka. Trots det fick vi avslag på vår ansökan om uppehållstillstånd.

Sverige utvisar akademiker men kriminella får stanna.

Said har fått jobb som dataanlytiker på ett svenskt mediebolag och vid sidan av jobbet för han en Kafkaliknande kamp mot de svenska migrationsmyndigheterna. Han överklagar utvisningsbeslutet och försöker hitta en utväg ur mardrömmen.

Så länge familjen är kvar i Sverige kan Said inte ansöka om ett nytt uppehållstillstånd. För att kunna göra det måste han vistas ett år i ett land utanför EU, något som skulle vara omöjligt. I stället ställer han sitt hopp till Migrationsdomstolen i Göteborg.

Den måste se det absurda i att utvisa en person som levt nästan halva sitt liv i Sverige, som talar flytande svenska och som är en högtutbildad och god skattebetalare som aldrig legat samhället till last, tänker han.

Men i oktober i fjol, sex år efter att familjen lämnade in sin ansökan om uppehållstillstånd kommer chockbeskedet: familjen ska ut ur Sverige senast den 29 december.

– Det gjorde ont. Om jag eller min familj hade gjort något fel, skulle jag ha accepterat det, men nu blev jag bara frustrerad och fick en känsla av hopplöshet. Sverige utvisar forskare och akademiker som är till nytta för samhället, men låter kriminella stanna kvar för att det är synd om dem.

Uteslutet att återvända till Iran

Beslutet kommer samtidigt som våldsamma protester pågår i Iran efter att en ung kvinna misshandlats till döds av den iranska sedlighetspolisen. För Said är det uteslutet att åka tillbaka till landet som han flydde ifrån för femton år sedan. Det måste finnas en annan lösning, tänker han.

Det första alternativet är att flytta till Portugal för att där börja om från början med att ansöka om arbets- och uppehållstillstånd. Men för att komma vidare behöver Said ett visum. Han träffar sin advokat som är från Haparanda och har goda kontakter till Finland.

– Han undrade varför vi skulle flytta till Portugal, Finland ligger ju mycket närmare. Jag visste inget annat om landet än att mina finlandssvenska kollegor sagt att det är väldigt likt Sverige. Jag tänkte: okej, varför inte.

Det som tog de svenska myndigheterna flera år att hantera, klarade Migrationsverket i Finland av på några timmar.

Nu saknas bara visumet. För att få det går han till Finlands ambassad på Gärdesgatan på Östermalm i Stockholm.

– Jag var förstås superstressad, men personalen var jättesnäll, hjälpsam och gjorde ett superjobb. Ambassadens skrivare var trasig så jag fick ett handskrivet visum där det stod namnet på handläggaren på ambassaden som gränsmyndigheterna kunde ringa om det blir strul vid gränsen.

På kvällen den 8 februari stiger Said och hans sambo ombord på Viking Glory och anländer till Åbo följande morgon.

Genom en kollegas svärföräldrar får de en tillfällig hyresbostad. Said lämnar in en ansökan om uppehållstillstånd och på vändagen den 14 februari reser han till Helsingfors för att träffa en tjänsteman på Migrationsverket.

– Mötet började klockan 9 och vi var klara efter en timme. På tåget på väg tillbaka till Åbo fick jag beskedet att femårigt uppehållstillstånd var beviljat. Det kändes väldigt bra, och samtidigt lite otroligt. Det som tagit de svenska myndigheterna flera år att hantera, klarade Migrationsverket i Finland av på några timmar.

Åbos mysighet och småskalighet var avgörande då Said och Olivia bestämde sig för var de skulle bo

Said och hans sambo kan andas ut. Nu gäller det bara att bestämma sig för hur de ska gå vidare och var de ska bosätta sig. Olivias arbetsgivare har sitt huvudkontor i Esbo och därför känns det naturligast att flytta dit. Men efter att ha bott i Åbo ett par veckor inser de att staden har sina fördelar och att det inte är en så dum idé att stanna kvar.

– Åbo är väldigt mysigt, staden är tillräckligt stor för att man inte ska få känslan av att bo i en småstad, samtidigt som här finns bra restauranger, ett fint bibliotek och gott om underhållning. En fördel är också att man kan promenera överallt och inte vara tvungen att åka kollektivt så som i Stockholm eller Helsingfors.

Om Åbo blir deras bestående hemort är inte säkert, säkert är det däremot att Said ansöker om finländskt medborgarskap så fort det är möjligt. Han är mån om att göra rätt för sig och betala skatt i Finland.

– Det är viktigt för mig. Eftersom Sverige inte vill ha mig, varför ska jag då betala skatt dit, mycket hellre får Finland mina skatteintäkter. Här känner jag mig välkommen och jag har alltid blivit bra bemött av de finländska myndigheterna.

Said och Olivia anpassar sig nu till sitt nya liv i Åbo. De trivs alldeles utmärkt och om det inte vore för finskans skull, skulle man tro att vi är i Sverige, säger Said. Fast ett par saker skiljer från det han är van vid från Stockholm.

– Här väntar alla på grön gubbe vid övergångsställena även om det inte syns till några bilar. Det gör man inte i Stockholm. Och så finns här ett betydligt större urval av laktosfria produkter i affärerna. Eftersom jag är laktosintolerant så är det najs.

Saids syster är i Iran, hans mamma bor fortfarande kvar i Stockholm och väntar på beslut från Migrationsdomstolen.