Dansen: Labour

Labour

En nutida dansföreställning

Koreografi och dans: Linda Holmström

Musik, dans och ljudplanering: Arttu Aarnio

Työ/Jobb/Work – experimentell smalfilm

Regi: Eveliina Pasanen

Manus: Eveliina Pasanen, Linda Holmström, Arttu Aarnio, Anni Välimäki

Kamera: Pia Vainio

Premiär: 22.9.2017

Föreställningar: Onsdag 27.9, Torsdag 28.9

Ett angeläget ämne. En suverän koreograf-dansare. En gammal fabriksbyggnad. En tålmodig kontrabasist. En knyckig smalfilm.

Här komponenterna i dansverket ”Labour”, en fartfull show där allvaret varvas med humor, samtiden med ett obestämt förflutet och det nationalromantiska jordbruksarbetet med ett dystopiskt, instängt sekundärarbete.

Föreställningen inleds med den experimentella smalfilmen Työ/Jobb/Work, som visas i aulan. Det är natur, böljande åker, det tunga arbetet med lien, i en dans där hopplöst kneg varvas med arbete som går som – en dans. Mannen och kvinnan jobbar tillsammans, bollar lien mellan sig. Det går på hans villkor, det är han som vässar redskapet, men det är hon som har energin, gör arbetet. Stämningarna varierar, gnistrar allt emellanåt till av maktspel och styrkemätning. Arbetet varvas med lek, arbetsglädjen med ilska och frustration. Det är stumfilmsdramatik och –romantik.

Då vi möter dem, Linda Holmström och Arttu Aarnio, live, ligger de utsträckta på scenen, tom sånär som på en dammsugarlik ”härvel” som byts till en kontrabas.

Tålmodigt filar Aarnio sin monotona improvisation, medan Holmström tar scenen i besittning.

I fonden interagerar filmen, här ett kollage av sig själv, med hennes rörelser. Iklädd kortärmat svart dansar hon, robotaktigt, fängslande, vridande kroppen i de mest omöjliga ställningar, över hela scenrummet. Hon får nog av kontrabasens improviserande och dänger ett notställ framför näsan på honom. Kanske markerar notstället en perspektivförskjutning – rörelserna blir stelare men enklare, får något sturskt över sig och i något skede markerar hon med sina gester att nu är det manlig machodisciplin som gäller. In the box. Kontrabasisten sackar ihop och hon hinner få en dyna under hans huvud. Instrumentet åker ut och in kommer härveln igen och jo det är en dammsugare tills han får nog och upptäcker att det ju är en elgitarr vilket leder till slutklämmen, ett vilt rockarcrescendo och befriat skratt.

I ”Labour” ställs arbete mot arbete – det traditionella produktiva eller dagens ofta meningslösa, som dessutom inte räcker åt alla, mot deras eget, konstnärskap och uppträdande. Egentligen blir båda vinnare; i Holmströms verk bygger hon och kollegerna upp en surrealistiskt rolig kommentar till den heliga kon.

Dansens ordlösa språk samtidigt neutraliserar och skärper det politiska. Tack vare den allt genomsyrande humorn har allvaret en klangbotten som får oss att skratta, mellan tårarna. De finns ju.

Bianca Gräsbeck