DANSEN: Carmen bleknar aldrig

Carmen

Dansteater ERI har gett sig i kast med klassikernas klassiker – Carmen.

Alla föreställningar i höstas var utsålda till sista plats – vilket vårens 14 föreställningar också är. I mars öppnar biljettförsäljningen för höstens föreställningar.

Den översvallande populariteten väcker onekligen en viss förundran. Handlar det om människors längtan efter romantik, passion och stora starka känslor, efter en stunds flykt från vardagen i tunga, förvirrande tider som våra just nu?

Romantik, passion och svallande känslor är precis det som gör Carmen till vad den är, vilken sceniska form den än ges. Och så den härliga musiken, som inte förlorat ett uns av sin fräschör.

Ja, vem älskar inte Carmen, huvudpersonen i Prosper Mérimés på 1840-talet utkomna, exotikromantiska kortroman. Hon har inspirerat till världens kanske mest uppförda opera, Georges Bizets ”Carmen”, i vars efterföljd en hel rad filmer och en kanske ännu längre rad baletter skapats, alla med varierande avstånd till originalberättelsen.

Först ut var Marius Petipa med en balett strax efter att boken kommit ut. Det ser dock ut att ha varit Roland Petits version hundra år senare som satte fart på koreograferna.

På 1960-talet bad ballerinan Maya Plisetskaja sin man, kompositören Rodion Sjtjedrin, skriva en balettversion av operan, och Alberto Alonso att göra koreografin.

Resultatet blev ”Carmen Suite”, som stått modell för en hel del efterkommande koreografier, bland dem den som nu är aktuell på Dansteater ERI.

Sjtjedrins musik är lättare än den ursprungliga operan, med inslag av jazz och annat som ännu inte kallas traditionellt. Musiken lyfter verket ur det tidsbestämda och låter så det bärande temat framstå ostört, i all sin bitterljuva glans.

Temat torde vara allom bekant – ett passionerat triangeldrama där parterna är den sköna men ack så nyckfulla ”zigenarflickan” Carmen, den lite obestämda don José (vars karaktär varierat från skurk till blyg landsortspojke) och Escamillo, den uppburne och självmedvetne toreadoren.

Scenen som öppnar sig för ERIs uppsättning är ytterligt avskalad: ett par följsamma skärmar för tankarna till den tjurfäktningsarena dramat är förlagt till, men också till andra omgivningar.

Inledningen är dramatisk – Ödet, en roll i baletten som tillkommit med ”Carmen Suite” – står i Tiina Lindfors skepnad med ryggen mot publiken och utför en balett med sina vita händer i spännande kontrast mot den svarta scendräkten.

Pjäsen är fröjd för ögon och öron. Carmen dansas av en leende Anneke Lönnroth, iklädd klarröd flamencoklänning, och i granna dito svänger det om kvinnorna i tobaksfabriken.

Lindfors koreografi blandar klassisk dansvokabulär och modern dans, vilket faller sig naturligt. Solopartierna – med don Josés respektive den tragikomiska löjtnantens starkt berörande, koreografiska utgjutelser – balanserar fint med de stora dansscenernas uppsluppenhet.

Där verkligen lyser både James McNamara som don José och löjtnanten Lassi Sairela, en dansare som inte upphör att överträffa sig själv.

Speciellt stora är de ju inte, dansscenerna på ERI-scenen. Hela ensemblen räknar sju dansare medan baletten i fråga har betydligt fler roller.

En utmaning som fått en galant lösning: bortsett från de tre huvudrollerna dyker dansarna upp, än som tidigare nämnda kvinnor i tobaksfabriken, än som soldater eller toreadorer, genom smidiga scen- och klädbyten, skapande en hullerombullereffekt.

Effekten fungerar som en humoristisk motvikt till den potentiella melodramen som härigenom dämpas till ett drama där publiken blir inte bara åskådare utan också medkännare.

Tiina Lindfors har valt att skapa en leende och också gråtande Carmen, som visserligen har den förföriska tjuskraften men saknar det fräcka, hänsynslösheten och egensinnigheten hos den traditionella Carmen.

Hon har också givit det hela ett lite annat slut, som jag naturligtvis inte skall avslöja. Är det för att vi i dag ser människan så olika, för att vi i dag har så många andra kanaler genom vilka vi kan ta del i och av både hjärta, smärta och död? För att vi i dag inte behöver boosta avståndet till ”de andra” genom att tillspetsa olikheterna?

Ändå hade jag personligen gärna sett en fräsigare huvudperson – och ett traditionellt slut. Där kommer vi in på smaksaker som gärna får diskuteras. Odiskutabel är naturligtvis ensemblens osvikliga professionalitet som tycks stå orubblig årtionde efter årtionde.

Fotnot: Recensionen publiceras i samarbete med Kritiken Syns! Projektet strävar efter att göra kritikens betydelse tydligare, främja dess formmässiga mångfald och föra den närmare upphovsmän och läsare.