Dans för slutsålda salonger i Åbo  – överraskande förklaring till varför vi njuter av att se dans

Med händerna bakom ryggen. Vita mot ett långt svart släp - som blommor som föds och vissnar, som liv och död i en naket flämtande låga. Så glider Tiina Lindfors fram i öppningsscenen av Carmen på dansteater ERIs scen i Åbo.

Det är tyst i den lilla salen med de röda sammetsfåtöljerna. Händerna utför en egen dans och publiken är fångad. Den här, liksom alla andra av ERIs föreställningar av Carmen är slutsåld.

”Den översvallande populariteten väcker onekligen en viss förundran. Handlar det om människors längtan efter romantik, passion och stora starka känslor, efter en stunds flykt från vardagen i tunga, förvirrande tider som våra just nu?” skriver Bianca Gräsbeck i ÅU den 10.2.

Amanda och Johanna Holm har kommit med farmor Armi Holm för att se föreställningen. För Armi är det andra gången hon ser samma föreställning.

-- Den är så fin. Jag ville visa den för dem, säger hon och nickar mot barnbarnen.

Kanske det är som Gräsbeck föreslår längtan efter romantik och en flykt från vardagen som fått oss att bänka oss i salongen. Men finns det också något annat som -  i bästa fall – bidrar till att dansen som konstform kan vara nästan hypnotiserande? 

Tiina Lindfors, Dansteater ERIs grundare, dansare, koreograf, dramaturg, regissör och legendariska dynamo säger så här om konst överlag:

-- Konst handlar om upplevelsen och upplevelsen skapas via känslor. Genom att väcka känslor kan man också tilltala intellektet.

I fjol hade ERI totalt över 31000 besökare. Sedan dansteatern grundades i slutet av 1980-talet har siffrorna stadigt stigit och i dag är Åboensemblen känd både i Finland och utomlands. Men hemligheten bakom framgången ligger inte i att försöka lista ut vad publiken vill ha, säger Lindfors.

-- Man bör skapa konst enligt sina egna visioner och enligt det inre ljus man bär på. Det är som ett fyrljus man måste följa, säger Lindfors. Börjar man fria till något annat än den egna visionen går det illa.

På scenen tar Carmen i röd flamencoklänning plats. Anneke Lönnroths spänstiga kropp och precisa rörelser är ömsom passion, besvikelse, lust, frestelse.

Men hur vet jag egentligen det? Visserligen är Carmen en klassiker och handlingen inte svår att förstå. Men ändå – hur kommer det sig att det alls är möjligt att förstå också abstraktare danskonst?

Hanna Poikonen disputerade för några år sedan vid Helsingfors universitet med en avhandling om musikens och dansens neurovetenskap.

Efter avhandlingen har hon fortsatt undersöka dansares hjärnaktivitet. Hennes hypotes är att det finns en synkronism mellan dansares och betraktares hjärnor och att den här synkronismen är starkare när dans betraktas live än när dans betraktas på video.

Det här är intressant men nästan ännu intressantare är det som hela resonemanget bygger på, nämligen att det i hjärnan finns så kallade spegelneuroner eller nervceller som kan mima en annan människas rörelser.

Det här betyder att när vi till exempel ser en person sträcka sig efter ett dörrhandtag aktiveras samma neuroner i hjärnan som om vi försökte öppna dörren själva.

-- Vi kan alltså uppleva rörelsen utan att utföra den, säger Poikonen.

Och kanske är det just här magin med att se en dansföreställning ligger gömd: Det är möjligt att uppleva rörelsen och förstå ett budskap utan själv utföra rörelsen.

Empati med andra och empati med oss själva

Poikonen, som vid sidan av forskningen driver företaget Wisemotion med kurser i rörelse och neurovetenskap, tror att den ordlösa kommunikationen kan ha en helande inverkan.

-- Litteratur och läsning stärker vår förmåga till empati. Jag tror att vi kan lära oss känna empati för andra och samtidigt lära känna oss själva bättre genom att betrakta ett lyriskt, kroppsligt narrativ, säger Poikonen.

Ödets fingrar har knäppt på sina kastanjetter och det är dags för den avslutande scenen.

Tiina Lindfors uttrycker samma sak så här:

-- Hemligheten med konsten är att belysa en strimma av något på ett nytt sätt som får människor att uppleva något så starkt att de gråter eller känner sig upphöjda. Och när empatin eller förmågan till inlevelse i andra människors känslor väcks i dig väcks den också gentemot dig själv. Så kan konsten ge dig en möjlighet att hantera egna dolda upplevelser och erfarenheter.

Se dans i Åbo!