Dags att ta ensamhet på allvar

För många av oss har den senaste tidens påtvingade isolering inneburit en exceptionell omständighet. Men för andra hör social isolering och ensamhet till vardagen. Närmare bestämt en tiondel av Finlands befolkning upplever fortgående ensamhet. Över 1 miljon människor lever i dag i ensamhushåll.

Ensamhet är lika skadligt som rökning, får man ofta läsa. Ändå har vi de senaste åren sett hur ensamhet breder ut sig som ett växande samhällsproblem. De senaste tio åren har ensamboende ökat mest bland yngre och äldre personer. Enligt de senaste siffrorna från Statistikcentralen var andelen ensamboende ifjol 45 procent av alla bostadshushåll.

Ensamboende är idag vanligast bland personer över 75 år, varav varannan person lever ensam. Av de som fyllt 90 år var totalt 30 107 ensamboende, vilket var en ökning med 5,4 procent från året innan. Den ökade ofrivilliga ensamheten som coronakrisen har medfört riskerar att drabba äldre särskilt hårt.

Det är viktigt att skilja på frivillig och ofrivillig ensamhet. Det finns de som väljer att leva avskilt, som finner ro i att inte ha så mycket människor omkring sig. Ensamhet kan fungera som en resurs för att hantera stress och för återhämtning. Enligt den amerikanska sociologen Eric Klinenberg vittnar ökat ensamboende även om ett starkt välfärdssystem. Ett system inom vilket individualism och självförverkligande uppmuntras.

Långvarig ofrivillig ensamhet, däremot, utgör ett hot mot vår hälsa. Forskning visar att social isolering har långtgående effekter på människors fysiska och psykiska hälsa. När vi upplever ofrivillig ensamhet och isolering kan vårt stressystem aktiveras. Ett kontinuerligt påslaget stressystem ökar risken för bland annat hjärt- och kärlsjukdomar, stroke och tidigare utveckling av demens. Ensamhet kan även skapa känslor av ångest och oro samt minska vår kognitiva förmåga.

Under coronakrisen har den ofrivilliga ensamhetens negativa effekter på den psykiska hälsan uppmärksammats i den offentliga diskussionen. Det är positivt att se en ökad medvetenhet om de sociala kontakternas livsviktiga betydelse för människor.

Samtidigt har känslan av samhörighet och delat ansvar på många sätt fört oss närmare varandra. Vi har sett detta uttryckt i en vilja att hitta nya innovativa sätt att umgås och att hjälpa andra människor. För många av oss har digitaliseringen möjliggjort upprätthållandet av sociala relationer och nätverk, men att träffas via en dataskärm passar inte alla. Digitala kaffestunder är inte något som alla har vant sig vid eller nödvändigtvis uppskattar. Polariseringen mellan de så kallade “diginativa” och de som inte är det riskerar därför att öka.

I sin bok “Att höra till: Om ensamhet och gemenskap” konstaterar ensamhetsforskaren och läkaren Peter Strang att människor känner sig mindre rädda i en gemenskap. Han menar att “få dela en svår upplevelse med någon som har erfarenhet känns välgörande”.

Enligt Strang finns det betydande kunskap om ensamhetens negativa inverkan på hälsan, men problemet är att vården och omsorgen inte planeras utifrån denna kunskap.

Många viktiga insatser har gjorts de senaste åren för att bekämpa ensamhet och social isolering, i synnerhet inom tredje sektorn. Frågan är inte heller obekant för politiker och beslutsfattare. Men detta problem behöver ges fortsatt strålkastarljus. Det hot som ensamhet och social isolering medför för människors fysiska och psykiska välbefinnande måste tas på allvar.

Hälsoriskerna av ensamhet måste beaktas inom kommunen och vården. Det behövs satsningar på förebyggande arbete, samt ett nära samarbete mellan den offentliga sektorn och tredje sektorn - inom vilken den mellanmänskliga kontakten sker.

Christer Rönnlund

ordförande

Bodil Viitanen

verksamhetsledare

Psykosociala förbundet rf