Dagar av genomskinlighet -- när träden börjar grönska men man fortfarande kan se rätt igenom kronorna

Det är några av årets finaste dagar – när träden börjar grönska men man fortfarande kan se rätt igenom kronorna.

Det är den genomskinliga tiden av året. Himlen kan vara blå eller grå, kontrasten till mössöronen är fin ändå.

Det är så många flaggdagar i tidig maj. Första maj och Europadagen och Mors dag och Snellmansdagen.

Det är mycket att hålla reda på, inte bara för den som ska hissa och hala. Studentmössa. Vitsippor.

Är man EU-anställd får man ledigt den nionde på Europadagen. Nu sitter man hur som helst hemma.

De flesta lägger inte bara pussel och tittar på Netflix under denna undantagsvår. Man jobbar på, man tvättar händerna en gång till och oroar sig för morgondagen.

Mer än tidigare år tänkte jag i år nu på åttonde maj, ett datum vi passerar utan flaggning. Samma datum för sjuttiofem år sedan fick världskriget en officiell slutpunkt. Ett stort kaos rådde.

Min favoritbok om andra världskriget – om man får säga så – är Christine Nöstlingers ”Flyg, ollonborre, flyg!”. Den handlar om en åttaårig flicka, Christel, i Wien 1945. Familjens hus blir utbombat, de måste ta sig ut till en förort där de kan bo i en villa vars ägare har flytt.

Strax innan skildras en episod där Christel ser bomberna falla, tidigare hade hon bara hört dem, nere i källarens skyddsrum. Hon liksom fryser till och kan inte röra sig:

”Jag såg upp mot himlen. Den var förgätmigejblå. Och sedan såg jag planen, massor med plan. /.../Planen släppte massor av bomber ur sitt innanmäte. Fort! Fort! Det såg ut som en glänsande kedja hängde ur varje plan. Och sedan gick kedjorna sönder och bomberna väste ner. De förde ett förfärligt oväsen, de var mer högljudda än allt vad jag dittills hade hört. Till och med farmor hörde dem.”

Flickan har inga minnen från en stad i fred, för henne är alarm och oreda och ruinhögar vardag, kriget det normala. Barnen emellan kretsar också rykten om vad ryska soldater gör med kvinnor, Christel tror att de styckar dem och saltar ner dem i tunnor.

Ryssarna kommer, de är inte riktigt som i ryktet, fastän alla inte är snälla. Men Christel blir vän med en av dem, Cohn, som ska vara kock för soldaterna i det hus de måste dela.

Det blir en märklig vänskap, en tråd som får växa sig stark för att de båda behöver den, för att kunna vara människor.

Nöstlinger skriver utan skyddande omslag, detaljerat, utan tillrättaläggande. ”Flyg, ollonborre flyg!” är tänkt som en bok för lite större barn – vad man nu menar med det. Jag tänker att den är strikt för vuxna. Barn i krig, mer upprörande tema finns inte.

Men det vackra i Nöstlingers bok är relationerna. Mellan kocken och Christel. Och mellan Christel och pappan, som påpassligt deserterat från militärsjukhuset.

Där råder en kärleksfull omsorg, som inte får många ord. Inga alls, kanske. Pappan skrattar ett underbart skratt när hon snattat cigarretter till honom, motivet är krasst, scenen är skir som en vårbjörk. Jag tänker på några dokumentärfilmer från krigets Syrien, vissa har jag inte vågat se till slut.

Jag bryter kaoset och går till min frissa. Där är allt ordnat med omsorg: en kund i taget, minutiös städning, handsprit.

Min dagsform mäts i hur väl jag småpratar på finska hos frisören. Nu går det så fint, satsförkortningar och rätt valda kasusformer rinner ur mig utan tvekan. Frisören är också glad att se mig. Vi pratar på, jag minns inte om vad.

Men efter det här, säger hon till slut, när hon som vanligt frågar om jag vill bli sprayad och jag tackar nej, som vanligt, efter det här kommer mycket att förändras.

Och inte nödvändigtvis till det sämre, säger hon.