"Då ville en chaufför inte ta emot min biljettavgift när jag sa Pargas, utan väntade tills jag sa att jag skulle till Parainen"

I huvudstadstidningen nyss – och samtidigt i ett stort rikssvenskt blad – skriver Anna-Lena Laurén en essä om hur svårt det är att få en majoritetsbefolkning att ändra uppfattning om minoriteter.

En hälsosam läsning.

Det verkar stört omöjligt.

Uppfattningen om finlandssvenskar kan ha blivit mindre konturskarp hon finnar, medan rikssvenskar bevarar den i gott minne. Stereotypen: att finlandssvenskarna är bättre folk, eller tror sig vara bättre folk. Som kräver särbehandling just för det.

Talar man om ”bättre folk” är det undantagslöst något negativt man menar. Och där finns sällan en spricka där ett resonemang om hur det verkligen är kunde tränga in. ”Hur det verkligen är”. Diskussionen går på grund igen.

En gång när jag var yngre, och satt i ett lite mer uppsluppet rikssvenskt lag, sa jag, när detta ämnesområde trevande kom upp, att jag egentligen hette von Sni, förstås.

Det blev en lite gungig stämning, för lyssnarna förstod att jag skojade, fast de visste inte riktigt hur.

Och stämningen blev svår att reparera, fastän min vän i sällskapet – med liknande rötter som jag – berättade en historia om en förfader som var en oövervinnelig björnjägare. Lika lögnaktigt det, men mer konkret. Nå, vi var fräcka och oförståndiga då, och detta är undansopat, glömt, kanske förlåtet.

I själva verket har jag sällan som enskild på fältet råkat ut för svårartade projiceringar eller språkdiskriminering. Om man inte räknar en gång i Pargasbussen.

Då ville en chaufför inte ta emot min biljettavgift när jag sa ”Pargas”, utan väntade tills jag sa att jag skulle till ”Parainen”. Då kunde han lägga i växeln och vi kom vidare.

”Olisit heti sanonut!” sa han triumferande. Men jag hade redan känt att vibrationerna från de sfinxartade passagerarna i bussen faktiskt höll på mig, och dessutom stod det både ”Parainen” och ”Pargas” på bussen, så min sida var den dagen den vinnande.

En gång har jag – som medlem av ett mångspråkigt projekt – fått ett mejl där avsändaren önskade att jag skulle brinna i en ugn avsedd för undermåliga minoritetspersoner som jag.

Hade det varit på detta sekel hade det kanske polisanmälts, men nu deletade jag – och den andra som fått samma text – det var för sig, och pratade aldrig om saken. Jag känner ingenting alls när jag tänker på det nu, fast jag fick hjärtklappning då.

Men en sak som passerat dyker upp ibland och gör mig varje gång lika uppskakad. En som jag kände rätt väl genom ett åtagande, sa till mej en gång så här: ”Jag tycker du är trevlig.”

Sa hen ”riktigt trevlig” eller fanns det ett ”ju” inbakat i meningen? Det tror jag inte. Det var enklast möjliga satskonstruktion. Och en kontext som jag och kanske en eller två till i sällskapet kunde höra. Den var solklar. Den handlade om gruppen jag tillhörde, inbilsk och avskyvärd. Men personen gjorde ett undantag för mig.

Sådant kan man dela bara med dem som hör till en minoritet. Att reagera på plats är otänkbart. Man får bära det med sig och tänka att vederbörande inte förstod bättre. Vilket antagligen är sant. Man får bära det med sig och tänka att alla minoritetsidentiteter bär inom sig ett frö till stor paranoja, som man får hålla i schack bäst det går.

Tillhör man en privilegierad minoritet, vilket jag gör, brukar det gå bra. Så tänker jag tills jag tittar tillbaka och ser på frasen ”privilegierad minoritet”. Den innehåller också farliga underströmmar, inte sant?

En minoritet ska inte ha några värderande epitet. Men den ska vara definierad. Hoppas det står något vettigt om det i regeringsprogrammet.