Då alla kommuner inte kan få fler invånare är det bra att se potentialen i andrahemsfolket
”Nya invånare, tack!” Ungefär så kan många kommuners devis beskrivas. Eller borde vi säga alla kommuners?
Tillsvidare har väl ingen kommun gått ut med ett mål om en behärskad och kontrollerad minskning, också om det på vissa håll skulle vara en ärlig och hållbar politisk lösning.
En önskan om nya invånare är förståelig, särskilt om man beaktar den naturliga befolkningstillväxten, det vill säga hur många som dör eller föds, i exempelvis Pargas. Här kan vi inte ens tala om en tillväxt: –73.
Det här framgår av en sammanställning i Hufvudstadsbladet (28.4).
Det största minuset hittades i Åbo: – 313. I relation till invånarantalet är Åbosiffran förstås liten jämfört med Pargas – eller Hangö, för den delen, där är den –75.
Den naturliga befolkningstillväxten är förstås bara en del av utvecklingen. En kommun med ett minus kan ha ett plus totalt, som en följd av inflyttning. Men om det inte föds fler barn så handlar det kanske om att de nya invånarna inte heller har slagit ned sina bopålar för gott. Kanske de kunde kallas ”besökande invånare”.
Är det alltså ens rätt strategi att fokusera på fler invånare, då det kan finns andra sätt att öka livskraften? Kimitoön gör sannolikt rätt då man vid sidan av ”Saltstänk och livskraft”-inflyttningskampanjen också vill ytterligare utreda fritidsbornas vanor (ÅU, 12.2).
Ur åboländsk synvinkel kan Hangö faktiskt vara intressant. ”Nu säljs bostäder dyrt i hela Hangö”, som det går att läsa i dagens ÅU.
Ett bra exempel hittas i Gunnarstrand (bilden ovan). I ett litet trähus, ett stenkast från strandens fiskebutkor, bodde för länge sedan ett gammalt par som hankade sig fram med att städa stadens torg.
Den som nu vill bo i de här kvarteren får betala drygt 600 000 euro för ett ordinärt enfamiljshus. De finaste nyare eller ombyggda villorna kostar mycket mer.
Det här låter konstigt om man känner till befolkningsutvecklingen. Ifjol sjönk invånarantalet i Hangö under 8 000. Det är en tredjedel mindre än toppen på 1980-talet, ungefär 12 000 invånare.
Det är så man tycker att staden borde vara full av tomma, förmånliga hus.
Efterfrågan är inte ens en pandemieffekt, också om den säkert bidrar. Hangö upplevde ”hem nummer två”-fenomenet innan ord som Teams och Zoom blev vardagsmat.
Andrahemsboende, ”second home”, som det kallas på engelska.
Kanske kommuner i allt högre grad borde fokusera på detta deltidsboende, som alltså inte är det samma som oregelbundet fritidsboende? Människor som inte skriver sig i sin nya kommun men vistas där så mycket att det märks året runt i den lokala ekonomin på många sätt, som i just Hangö (också om alla ortsborna kanske inte gillar prisutvecklingen)
Det finns inte så mycket folk i Finland att det räcker till ”nya invånare” åt alla. Däremot kan potentialen då det gäller mer livskraft för en kommun hittas i just detta andrahemsfolk.