”Byggandet av spårvägen i Åbo motiveras känslomässigt”
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
Det krävs en spårväg till Åbo med alla möjliga argument, som inte nödvändigtvis har något att göra med verkligheten.
Byggandet av spårvägen motiveras känslomässigt, som att den skulle förbättra stadens image, vara miljövänlig och ett bekvämt färdsätt.
Byggkostnaderna, de smala gatorna, lerbottnen och fornlämningarna är de faktorer som beslutet om spårvägen bör grunda sig på.
I dessa lösa resonemang behöver man inte fundera på miljöutsläppen från byggandet eller spårvagnens högre elförbrukning jämfört med elbussar.
I Tammerfors och Esbo (p.g.a. Västmetron, HS 15.1.) har man redan brottats med de förlängda restiderna från matartrafiken. Vill vi ha samma problem i Åbo?
Byggkostnaderna, de smala gatorna, lerbottnen och fornlämningarna är de faktorer som beslutet om spårvägen bör grunda sig på.
På vissa ställen är avståndet mellan husen längs rutten mindre än 20 meter. På båda sidor av gatan krävs utrymme för trottoarer, cykelvägar, körfält för bilar och spårvägslinjer – mer utrymme än vad som faktiskt finns mellan husen.
Under markytan finns upp till 60 meter lera, och i många delar av centrum 30–40 meter.
Byggnaderna längs rutten står på känsliga pålar.
I stället för bara känslomässiga argument krävs det också massor med pengar, när fastighetsägarna måste reparera sina pålade husgrunder efter skador orsakade av grävningarna.
Ingen kan uppskatta hur mycket skattemedel som under årens lopp kommer att behövas för att höja gatunivåerna intill rälsen, som hela tiden sjunker i leran.
Spårvägens elektriska impulser orsakar dessutom elektrolytiska skador på stålpålarna under byggnaderna.
Ingen kan uppskatta hur mycket skattemedel som under årens lopp kommer att behövas för att höja gatunivåerna intill rälsen, som hela tiden sjunker i leran.
Det här är inte en känslomässig fråga – det är en betydande fråga om tillgänglighet.
De arkeologiska utgrävningarna har beräknats kunna genomföras på ett par meters djup, men vet någon egentligen hur djupt man måste gräva innan alla kulturhistoriska fynd har identifierats?
Som erfaren expert kan jag säga att kostnaderna inte slutar vid utgrävningar med sked och pensel. Analysering av fynd, slutsatser och konservering tar åratal efter utgrävningarna!
Jag vågar påstå att bevarandet av fynden kommer att kräva nya lagringslokaler.
Dessa kostnader flyttas traditionellt sett i det tysta till andra budgetposter, för att inte belasta spårvägsbudgeten.
Det enda som är säkert är att ingen vet vad det här i slutändan kommer att kosta.
Flexibla busslinjer behövs oavsett.
Däremot handlar det om känslor när köpmännen och stenfotsbutikerna kämpar för sin överlevnad, när handeln stannar av under byggtiden och blir ytterligare ett dråpslag för dem.
Pengarna som behövs för investeringen finns inte, och något säkert beslut om statlig finansiering saknas.
Det enda som är säkert är att ingen vet vad det här i slutändan kommer att kosta.
Åbo har en förmåga att starta projekt med tro på låga kostnader – verkligheten kommer fram senare. Logomo med sin bro är ett exempel på detta.
Om det redan nu finns hundratals miljoner i osäkerhet i kalkylerna, kan man fråga sig vilket ansvar kommunala beslutsfattare, tjänstemän och de röstberättigade Åboborna har.
När man jämför infrastrukturprojekt i Åbo och Tammerfors måste man ta hänsyn till tre fundamentalt olika stadsplaneringsfaktorer: stadsstruktur, markförhållanden och historia. Med andra ord, geografi, geologi och arkeologi.
Dessa skiljer sig dramatiskt mellan städerna.
Utifrån denna jämförelse kan man konstatera att bygga spårväg i Åbo är lika logiskt och ekonomiskt lönsamt som att bygga en hamn för Sverigebåtar i Tammerfors.