Brick Lane och jakten efter Londons antirasistiska historier

Har du hört om Brick Lane nära Liverpool Street i London? Det är ett stenkast från London Citys skyskrapor och finns i stadsdelen Tower Hamlets vid Spitalfields i East End. En del kanske känner området för sina legendariska nattklubbar från 1990-talet, andra känner det som Banglatown.

Som en del av min pågående forskning i London söker jag upp platser där rasismen satt bestående spår. Brick Lane skrevs in i rasismens och antirasismens historia 1978 då den 24-årige textilarbetaren Altab Ali från Bengalen, dagens Bangladesh, blev offer för en rasistiskt motiverad knivattack på sin hemväg. Alis mord gav upphov till en bred motrörelse inom den brittisk bangladeshiska minoriteten och spred sig även till andra etniska minoriteter i området.

Trots att Altab Alis död resulterade i en förbättring av rasismen i området, återvände Brick Lane till nyhetsrubrikerna 1999 då nynazisten med öknamnet “London nail bomber” detonerade sin andra sprängladdning mitt i det bangladeshiska samhället. Den tredje och sista bomben sprängdes några veckor senare i Admiral Duncan puben i Soho, i hjärtat av stadens LGBT-samfund.

Historien om våldsamma sammandrabbningar mellan fascister och antifascister sträcker sig tillbaka till 1930-talets London. Redan då stod polismyndigheterna inför avsevärda utmaningar för att kontrollera staden. Incidenten vid Olympia 1934 blev speciellt kontroversiell då ordningsmännen för British Union of Fascists (BUF) öppet pryglade antifascister medan polisen lät bli att ingripa trots deras skyldighet att upprätthålla den allmänna ordningen.

Detta gav upphov till en seglivad bild av polisen som fascisternas beskyddare. Visst hade även den tidens myndigheter en förutfattade mening om antifascisterna: De stämplades som medvetna eller omedvetna kommunister och blev minutiöst övervakade som hot för samhällsordningen. Däremot tog det flera år förrän myndigheterna började ingripa mot fascisternas rasistiska verksamhet på stadens gator.

Det var just det mångkulturella East End som förvandlades till det centrala slagfältet mellan fascister och antifascister. “The Battle of Cable Street” i oktober 1936 är den överlägset kändaste sammandrabbningen då fascisterna och olika antifascistiska grupperingar drabbade samman. Över 100 000 antifascister hindrade då fascistledaren Oswald Mosleys öppet antisemitiska trupper från att marschera genom Londons judiska kvarter.

Tyvärr medförde inte andra världskriget ett slut på den brittiska fascismen. Oswald Mosley återvände till rampljuset efter 1945 och mobiliserade öppet sina fascistnätverk, även med många kopplingar till nordiska högerradikala kretsar. I Notting Hill orsakade de brittiska fascisterna ett “rasupplopp”, medan platser som Lewisham, Southall, Dagenham och Barking under senare år blev skådeplatser för nya fascistiska provokationer.

Det speciella med Londons antirasistiska rörelser är att de sedan 1970-talet har varit otroligt framgångsrika med sitt minnesarbete. En park invid Brick Lane har t.ex. omdöpts till Altab Ali Park och där ordnas en årlig ceremoni för att hedra hans minne och upprätthålla den breda antirasistiska solidariteten som mordet gav upphov till.

Därför är jag speciellt glad över att jag via mitt pågående projekt får bidra till att fördjupa historierna om stadens antifascistiska och antirasistiska kamp. Om några veckor ordnar jag en konferens om antifascismens historia i London vid Bishopsgate Institute, strax intill Brick Lane. Då får flera inbjudna aktivister möjlighet att berätta om sina egna erfarenheter, allt från 1970-talet fram till i dag. Den andra dagen är reserverad för historiker på Queen Mary University of London då ett dussintal forskare presenterar ny forskning om antifascismens historia i London.

I bästa fall lyckas vi föra samman både forskare, aktivister och allmänheten. Detta i sin tur medverkar till att fördjupa antifascismens historia och föra vidare lärdomar och berättelser för framtidens antirasistiska arbete.

Här kan du läsa fler kolumner av Kasper Braskén.