Bortskämd soldat?

Skulle man göra en topp fem-lista över ämnen som den finländska allmänheten går igång på skulle sannolikt föräldraskap, ungdomar och militären finnas på den listan.

Förklaringen till det är att de allra flesta har erfarenheter som kan placeras under åtminstone någon av dessa rubriker.

Det underlättar naturligtvis att i dagens debattklimat så behöver man inte ha någon erfarenhet av det som man debatterar om. Det viktiga är att man har en åsikt.

Givet detta var det något av en perfekt storm som SPT kom med i torsdags när man rapporterade att en förälder till en rekryt i Dragsvik upprörts av hur beväringarna behandlades i den tjugofemgradiga hettan.

Enligt föräldern, som vill vara anonym, hade en del kompanier beordrats att ha rock på sig. De fick inte heller ha vattenflaska med sig.

Föräldern tolkar det hela som att undersergeanter mobbat beväringarna, satt dem på plats trots att värmen är en hälsorisk.

Från Nylands brigads håll utesluter man inte att klädseln kunde ha anpassats bättre men understryker att man har tydliga riktlinjer för dylika förhållanden, inklusive att beväringarna ska dricka tillräckligt.

Föräldern iakttog det hen upplever som övertramp när det var besöksdag i Dragsvik. Under den dagen fick beväringarna röra sig fritt och dricka när de ville, även om vattenflaskan inte var med, försäkrar brigaden.

Att det skulle handla on pennalism, eller något angränsande, kan brigaden inte utesluta, men i det här skedet verkar förälderns vittnesmål inte leda till några direkta åtgärder.

Låt oss vara tydliga innan vi går vidare i resonemanget: hettan är inget att leka med, och Försvarsmakten vet säkert hur man tryggar beväringarnas hälsa inom ramen för den militära disciplinen – allt annat är oacceptabelt.

Oacceptabelt är också så kallad pimsning. Om det finns en misstanke om att beväringar utsätts för övergrepp ska den utredas för, som det heter i beväringsguiden, "om beväringsförmannen uppträder osakligt, bör detta anmälas till chefen för grundenheten."

Med detta sagt kan det vara intressant att fundera kring reaktionerna på SPT:s nyhet.

En del lyfter fram sakförhållanden, som att när beväringar rör sig ute i terrängen är vattenflaskan en del av utrustningen.

Men det finns också reaktioner som, å ena sidan, tyder på att det finns en misstänksamhet mot militären – just det här tipset kom också anonymt till SPT, inte till Nylands Brigad – och, å andra sidan, en misstänksamhet mot dagens beväringar och deras föräldrar.

Så vem har rätt? De som tror att Försvarsmakten systematiskt gör övertramp och lägger locket på eller de som suckar om "mammas pojkar" och "curlingföräldrar"?

Ett, eventuellt tråkigt, svar kan tänkas vara att bägge sidor har lika rätt och fel.

Det vill säga att det förekommer pennalism i armén, att Försvarsmakten är medveten om det och försöker åtgärda den, men också att det är ett återkommande problem. Det finns alltid mobbare som missförstår och missbrukar den militära hierarkin.

Men att bägge sidor har rätt betyder också att det finns beväringar som är betydligt mer medvetna om sina rättigheter än vad tidigare generationer varit – vilket är helt i linje med Försvarsmaktens strategi.

En medveten beväring är alltså ingen mammas pojke eller flicka, på samma sätt som en uppmärksam förälder inte nödvändigtvis är en curlingförälder.

Försvarsmakten gör sitt bästa för att hålla samma takt som det övriga samhället när det gäller till exempel jämställdhetsfrågor och frågor om individuella rättigheter.

Samtidigt är det klart att de här frågorna ibland kommer på kant med den rättning i leden som Försvarsmakten måste kräva. Uniformen är ibland för snäv för det civila.

Lika sant är att bilden av den finländska armén väldigt länge färgats av hur den en gång varit, inklusive de krig den tvingats utkämpa.

Den paletten innehåller också en mer traditionell syn på föräldraskap, och på yngre generationer. Ur ett traditionellt perspektiv är dagens soldat inte okänd utan snarare bortskämd.

Det finns alltså en slitning här, på flera plan.

Försvarsmakten måste anpassa sig enligt rådande normer och kan inte förvänta sig okritiska beväringar och tillitsfulla föräldrar.

Beväringar – och föräldrar – måste anpassa sig till en hierarki som av nödvändighet skiljer sig från det civila. Det är delvis själva poängen med en militär, att den försvarar den civila samhällsordningen genom att vara olik den.

De här slitningarna leder då och då till nyhetsrubriker, och till debatter som handlar om mjäkiga ungdomar och överbeskyddande föräldrar, och om förlegade ideal.

Men debatterna skvallrar trots allt om att militärtjänstgöringen fortfarande ses som en viktig institution. Form och innehåll debatteras, inte dess existens.