Bor du i en krångel- eller skyttegravskommun? – Den kommunalpolitiska kulturen sitter i väggarna
Det här är en opinionstext, åsikterna är skribentens egna.
En av de mest fascinerade sakerna med kommuner som politiska system är att de lokala kulturerna är så olika. Hur man pratar om och med varandra, hur man löser problem och hur man förhåller sig till statsmakten kan variera kraftigt mellan kommunkanslier som geografiskt finns på bara några kilometers avstånd.
Det sitter i väggarna, men det är ofta svårt att sätta fingret på exakt vad det är som gör att besluts- och samtalskulturerna är så olika.
De norska forskarna Asbjørn Røiseland och Signy Vabo gjorde i en bok från 2020 ett försök att kategorisera olika kommunalpolitiska kulturer i Norge med utgångspunkt i resultaten i en stor lokaldemokratiundersökning.
De landade i ett klassiskt statsvetarfyrfält. Fyrfältstabellen är ett analytiskt redskap som synliggör vilka dimensioner ett fenomen består av och hur de kombineras.
Fyrfältarens ena axeln beskriver i vilken grad kommunalpolitiken i utgångsläget bygger på enighet eller oenighet, i huvudsak vilken betydelse partipolitiska skiljelinjer spelar i kommunen.
Den grundläggande spänningen kan också handla om annat än partipolitik, till exempel åsiktsskillnader som bygger på geografiska skillnader mellan centrum och periferi i kommunen.
”I vår kommun finns det bara ett parti, kommunpartiet”, säger beslutsfattare från utpräglade konsensuskommuner ofta.
Den andra axeln beskriver beslutsklimatet, det vill säga om beslutsfattandet beskrivs som konfliktfyllt eller samarbetsinriktat.
Kombinationen av de här två dimensionen ger fyra kommunkulturer. Kommuner som präglas av grundläggande enighet i de ideologiska frågorna och där beslutskulturen är samarbetsinriktad benämns konsensuskommuner.
”I vår kommun finns det bara ett parti, kommunpartiet”, säger beslutsfattare från utpräglade konsensuskommuner ofta.
Kommuner där det finns en grundläggande ideologisk skiljelinje, till exempel jämnstarka block till höger och vänster i politiken, men där beslut ändå fattas i samförstånd benämns kompromisskommuner.
I Finland brukar Tammerfors nämnas som exempel på en kommunalpolitisk kultur där det existerar ideologiska skiljelinjer, men också en förmåga att enas i viktiga frågor.
Enligt Røiselands och Vabos studie är en majoritet av de norska kommunerna kompromisskommuner.
I Finland brukar Tammerfors nämnas som exempel på en kommunalpolitisk kultur där det existerar ideologiska skiljelinjer, men också en förmåga att enas i viktiga frågor.
Kombinationen av grundläggande oenighet och ett konfliktfyllt beslutsklimat skapar skyttegravskommuner.
Här spiller de grundläggande skiljelinjerna med utgångspunkt i politik eller geografi över på allt.
Ulla-Lena Lundberg beskriver i sin roman ”Is” hur allt beslutsfattande i den fiktiva kommunen Örarna präglades av en terrorbalans och en millimeterrättvisa mellan den östra och den västra delen av kommunen.
Fyrfältets fjärde kategori, krångelkommuner, är kommuner där de partipolitiska skiljelinjerna inte är betydande, men där beslutsklimatet är präglat av konflikter.
Krånglet kan ha sitt ursprung i allt möjligt: dålig personkemi mellan ledande politiker, oklara relationer mellan politiken och förvaltningen, enskilda personers agerande eller frågor som är extremt laddade och viktiga för delar av beslutsfattarna.
Kortare perioder av politiskt krångel uppträder i de flesta kommuner i anslutning till specifika ärenden, men i de kroniska krångelkommunerna har en utomstående ofta svårt att få syn på exakt vad det är som finns inmurat i kommunhusets väggar.
Här kan du läsa fler kolumner av Siv Sandberg.