Bondförnuft saknas i skötseln av statsfinanserna

Den vanliga skattebetalaren har ofta svårt att förstå alla krumbukter i statsfinanserna. Detta gäller i synnerhet stödet för förnybar energi.

Då det ursprungliga vindkraftsstödet visade sig vara för frikostigt måste kriterierna för stödet ändras. Det redan beviljade stödet utbetalas ända till år 2030. Den matematikkunnige kan räkna ut att stödsumman stiger till cirka tre miljarder euro.

Det nya stödsystemet baserar sig på en auktion som hålls i november-december. Den som lovar producera den billigaste vindenergin får det största stödet.

Avsikten var att stöda vindkraften tills produktionen blir lönsam. Den gränsen har redan överskridits. På många håll i Finland byggs det nu vindkraftverk utan statens stöd.

Något stöd behövs inte längre. Men ändå har landets regering beslutat att stöda vindkraftverken med några hundra miljoner – ett stöd som vindkraftsbolagen säger att de inte behöver eller vill ha.

Vindkraftbyggarnas intresseorganisation Suomen tuulivoimayhdistys har kraftigt pläderat för att nya kraftverk är redan lönsamma utan stöd. Samtidigt hävdar föreningen dock ologiskt att vindkraftsbranschen behöver produktionsstöd, som tas från skattebetalarnas fickor.

Enligt föreningen måste olönsamma vindkraftsprojekt stödas. Motiveringen strider mot all bondförnuft: skattebetalarna ska alltså stå för fiolerna då bolagen gör förlust medan vinsterna kammas hem av bolagens ägare.

Vindkraftstödets fader Mauri Pekkarinen var ordförande i den arbetsgrupp vars uppgift var att skära ner företagsstödet, som med vindkraftsstödet utgör 8–9 miljarder euro. Arbetsgruppen kunde inte enas om några nedskärningar, däremot föreslog Pekkarinen nog ett nytt stöd för bybutiker.

När arbetsgruppen till slut delgav det klena slutresultatet fnyste Pekkarinen: ”Jag förstår inte varför regeringen tillsatte den här arbetsgruppen och varför jag gick med på att bli arbetsgruppens ordförande”.

Skattebetalarna förstår ännu mindre de här stödpiruetterna.

Esko Salmela

Dalsbruk