BOKRECENSION: Digert skärgårdsäventyr utan glansbilder

Under sommaren 2020 paddlar Panu och Sanna-Mari Kunttu makalösa 1 129 kilometer genom skärgården, från Salo till Björneborg, med avstickare så långt som till västra Åland.

Strandhuggen är många, även på Åboländska kobbar, öar och skär.

Under sina 51 dygn till havs räknar de fågelbeståndet på över 600 öar och bokför 26 159 fågelindivider.

I boken ”Kaikki luodon linnut. Kahden saaristotutkijan melontaseikkailu Pentti Linkolan jäljillä” (Alla skärets fåglar. Två skärgårdsforskares paddlingsäventyr i Pentti Linkolas spår) berättar de om resan, vad som drev dem ut till havs, hur de klarade strapatsen, vad de lärde sig på vägen och hur skärgården har förändrats sedan 1974 då Pentti Linkola stakade ut rutten.

Panu är biolog med skärgården som specialitet. Sanna-Mari är vildmarksguide. Båda har ett nära förhållande till skärgården.

De är sedan länge bosatta i Dalsbruk och har gjort många paddel- och forskningsturer till havs. Dock ingen närapå lika lång som denna.

Att det är just den kontroversiella, kompromisslösa och karismatiska naturskyddskämpen Linkola som inspirerat paret Kunttu är fascinerande och ger boken en särskild nerv.

När Linkola för nästan 50 år sedan räknade skärgårdens fåglar var det med roddbåt och frun Aliisa vid årorna.

Deras två döttrar var med på färden merparten av tiden. Kosten bestod i huvudsak av hemlagade fiskkonserver och färskvatten hittade man längs vägen i bergsskrevor och glon.

Familjen kom i land i Björneborg som planerat, men året därpå skilde sig makarna Linkola.

Kunttus minutiöst planerade forskningsresa står i bjärt kontrast mot den ursprungliga rodden. De kokar, delar och torkar bönor till mat, provpackar kajaker, märker ut platser för påfyllning av vatten, systematiserar Linkolas fåglar i tabeller, ger sig av, paddlar, slår läger, paddlar, skriver dagbok, räknar fåglar, räknar kilometrar, räknar våghöjder, räknar sekundmetrar och snudd på sekunder.

Att hålla Linkolas tidtabell är avgörande för att resultaten av fågelinventeringen ska bli jämförbara. Det samma gäller rutten. Och Kunttus är måna om att det ska bli rätt. Allt är genomtänkt och planen följs snudd på slaviskt.

Det kommer visserligen oförutsedda vändningar och motgångar, men dessa tas med sans och ro. Inga skilsmässor i sikte här!

Den mer slarvigt lagda hade unnat dem lite latare dagar och kanske ett förlösande gräl eller två. Möjligen hade det gett boken lite mer puls.

Den mänskliga dimensionen de blottar av sig själva är nu på nivån Bamse: etiskt oantastlig och psykologiskt endimensionell.

Detta ger å andra sidan gott om utrymme för det jag uppfattar som Kunttus ärende: Att se och synliggöra naturen.

Boken går på adrenalin och kärlek till skärgården. Resan i sig är en tacksam intrig, och Kunttus förstår att förvalta den.

Läsaren hålls på kroken med diverse cliffhangers. Lugnet är lugnet före stormen. En skadad hand, en söndrig dragkedja och sinande vattenreserver är orosmoment som tjänar den dramatiska kurvan.

Färden kantas av iakttagelser som i boken byggs ut till små föreläsningar om allt från vågor till övergödning, strandängar, havsörnar, paddlingsutrustning och namn på öar. Paret Kunttus kunnande är imponerande och de delar generöst och pedagogiskt med sig av det.

Som skärgårdsbildning är boken en både diger och tillgänglig guldgruva. Ibland blir det kanske lite snårigt och långrandigt, men för det mesta är framställningen medryckande och rätt dimensionerad.

”Kaikki luodon linnut” är mycket. Det är en inspirationsbok för paddlare, en kunskapskälla för fågelskådare och en rapport från en globalt sett unik miljö.

Det är en berättelse om hur den mår och om hur vi påverkar den.

”Kaikki luodon linnut” är däremot inte någon coffee table-bok. Boken saknar helt och hållet bilder. Detta kommenteras inte explicit, men det sticker i ögonen i vår bildfixerade tid.

Jag läser det som en markering. Kunttus ger sig inte in i glansbildsmåleriet där skärgården exponeras och reduceras till en fröjd för våra ögon. I stället uppmanar de oss att läsa och lära, att anstränga oss för att se och förstå.

Men helt utan bilder är boken ändå inte. Den språkliga framställningen är målande på ett sätt som levandegör skärgården i stort och smått: Havets tunga som slickar kajakfören, blåalgsklistrets lock över vattnet, kakofonin kring ett fågelskär, solen som målar himlen rosa och regnet som smattrar mot tältduken.

Så hur står det då riktigt till med skärgården? Kunttus iakttagelser stöder uppfattningen om att skärgårdens mångfald är hotad. I luften, i havet och på öarna.

Linkola bongade 149 fågelarter, Kunttus 135. Somliga arter hade försvunnit, andra kommit till. De som gynnas av övergödningen frodas, medan andra kämpar för sin överlevnad.

Också på mänsklig närvaro är skärgården övergödd. Bebyggelsen inkräktar på fåglarnas livsrum. Samspelet mellan människa och natur är en intrikat historia som Kunttus benar ut på ett förtjänstfullt sätt.

Utan att direkt fördöma eller peka finger synliggör de människans avtryck i naturen och demonstrerar vikten av att ta hänsyn till miljön.

Kaikki luodon linnut. Kahden saaristotutkijan melontaseikkailu Pentti Linkolan jäljillä