BOKEN: Vådan av att vara gammal man – i Bargums nya är medelklassen något man finner sig i och tiden en storhet som sprungit en förbi

Få figurer har på senare år blivit så omkörda som äldre män. Från att ha varit själva sinnebilden för auktoritet har den gamle mannens predikament blivit mer komplext. Hög ålder är inte längre någon fribiljett till respekt. Att vara man är visserligen fortfarande ett privilegium, men ett problematiskt och problematiserat sådant.

Johans Bargums nya novellsamling ”Äldre män” andas en både självironisk och lite trotsig medvetenhet om denna devalvering. Det är genomgående äldre män som ser och berättar i novellerna.

Inte för att det är en opportun ingång, utan kanske just för att det inte är det. Likt exempelvis Peter Sandström, Henrik Jansson och Mårten Westö ger sig Bargum i kast med sårbarheten, tillkortakommandena och underlägsenheten i en mansposition som passerat sitt bäst före datum.

Det är inga stormän som står i centrum av Bargums texter, utan en handfull av livets bipersoner. Vare sig de är skådespelare, författare, chaufförer eller obestämbara mångsysslare är de utrustade med samma lite stoiskt desillusionerade vemod.

Frun eller sambon är inte den första i sitt slag. Karin har blivit Anna. Sylvia har blivit Gudrun. Den ena gillar kanske julen mer än den andra, men i övrigt ter de sig ganska utbytbara.

Kärleken är något man ramlar över i hundparken. Den är varken frukten av ett aktivt sökande eller den högtidliga meningen med livet.

Novellnestorn vet att less is more

Bargum rör sig kring de avgörande relationerna i livet, mellan föräldrar och barn och mellan älskande. Men han undviker noga det stora, svallande och högstämda. Hans kärlek är renons på romantik, hans barndomar rensopade från sentimentalitet.

Det handlar om skicklighet. Novellen är en genre där less is more, och det vet novellnestorn Bargum mycket väl. Underdrifter är ofta långt mer effektiva än överdrifter och tragedier vars vidd får ta form inuti läsaren letar sig djupare än tårfloder som skrivs henne på näsan.

Men det finns kanske också ett mått av beröringsskräck i Bargums skickliga kompositioner. Likt huvudpersonen i novellen ”Sylvias jul” har Bargum kanske lite ”svårt med de där stora orden”.

En välkomponerad yta kan både rymma och skymma sin egen pulserande angelägenhet.

”Berättelser” lyder genrebestämningen på pärmen. Berättelser är trendigt. De säljer säkert bättre än noveller. Och visst kan Bargum berätta, men han gör det med novellens ramar och rymd. Det är utpräglade noveller han serverar: koncis konstprosa med fler dimensioner än den goda historiens.

I samlingens sex noveller arbetar han med flera olika berättelsestråk och tidsplan som kontrasterar och belyser varandra i konstfullt flätade helheter.

Här vigs också rum åt filosofiskt reflekterande passager kring minnets väsen som undergräver och underbygger berättarens auktoritet och samtidigt vidgar texterna mot det essäistiska.

De enskilda novellerna är betydligt mer än bara början, mitt och slut, liksom samlingen är mer än sina delar. Huvudpersonerna är inte identiska, men de delar samma grundton. Det lite udda ansvaret för askan efter döda mödrar förekommer i två noveller.

En Mazda 323 och julafton går igen i flera historier. Element och troper återkommer och gör helheten till en ekokammare av små och stora beröringspunkter.

Även tematiskt är samlingen påfallande helgjuten. Alltid blir någon övergiven. Ett barn, en far, en man. Kommer det en framgångsrik kusin Älbört på besök ända från Amerika är det ju givet hur det måste gå med mammas och pappas äktenskap.

Om man som barn finner den fullkomliga tryggheten i en tysk tant med disciplin, ska den en vacker dag tas ifrån en. Och om ens dotter har gått och blivit minister kanske hon inte längre är lika beroende av dig som du är av henne.

Ingenting består. Förlusten kan vara självaste döden, eller bara ett uteblivet ord. Någonting smått, smått som uppenbarar den oöverstigliga klyftan mellan människor som står varandra nära. Ensamheten är både utgångspunkt och återkomst för Bargums äldre män.

Det är också uppenbart att det är en åldrande Bargum som skriver. Det samhällskritiska raseriet och revolten som var både hans och tidens när han inledde sin författarbana på sextiotalet är borta. I ”Äldre män” är problemen privata, medelklassen något man finner sig i och tiden en storhet som sprungit en förbi:

”Det går en gräns genom ens liv. När man föds är alla på den ena sidan. Ju längre man lever, desto flera är det som går över gränsen till den andra sidan, och där står de och glor i allt större hopar och kallar på en. Hitåt, min vän.”

Bargum bjuder på omisskännlig hantverksskicklighet. Ibland går den som på autopilot, utan att leva och bränna. Men stundtals glöder det till, särskilt i gestaltningen av den åldrande människans existentiella belägenhet.

Äldre män. Berättelser