BOKEN: Utanförskapets poet, Larry Silván, får sina dikter utgivna för tredje gången, nu av ett rikssvenskt förlag
När Larry Silváns dikter gavs ut 1977 (på Boklaget) lystrade alla med ens lite intresse för poesi. Det var en debutant som inte skrädde orden: hatet mot kapitalismen och föraktet mot småborgarna mötte en på varje sida. Till exempel Claes Andersson hade redan skrivit brysk och samhällskritisk dikt, men han räknades till intelligentian och de högutbildade.
Det här kom utan mellanhänder direkt från underklassen, proletariatet. Själv var Larry Silván inte längre med när hans bok kom ut, han tog sitt liv sensommaren 1976, bara 21 år gammal. Den ibland cyniska litteraturhistorien markerar de tidigt döda med ett särskilt intresse, men Silván hann ju aldrig in i litteraturhistorien. Det kunde ligga nära till hands att romantisera ett sådant öde, men det finns inget i hans dikter som ger fäste för det.
Nu kommer Larry Silván i tryck en tredje gång (andra gången skedde 1989 på Förlaget Bro), och då sker det på det rikssvenska Trombone, ett förlag som ger ut samtidspoesi och -prosa av hög kvalitet. Det är en välproducerad volym som till vissa delar tar andra vägar än det redaktionella arbete som gjordes 1977.
Redaktören Erik Jonsson som var gäst på Åbo poesidagar nyligen, berättade att Silvántexter dök upp i punk- och straight edge-kretsar under hans tonår. Den oförställda vreden och det uttalade utanförskapet hade en stark dragningskraft. Men om Silván själv visste han inget. Nu har Jonsson också samlat ihop biografiska detaljer som står att få, och de redovisas i förordet. De tidigare utgåvornas förord finns också med.
Den nya volymen som heter ”Jag hoppas du också är vid sjön i natt” inleds med den text som blev självmordsbrevet. Det börjar: ”Jag vill vara öppen och onåbar och ensam / Ni kan dra åt helvete / Jag vet inte vad jag vill människorna /…”.
Och den slutar med raderna ”Härliga vad som helst / ur detta till vad som helst / här är livet livet livet”. Den exakta stämningen kring den sista raden kan man inte veta, men för att vara ett farväl till allt är det påfallande energiskt formulerat.
Det första urvalet placerade den här dikten sist, som för att behålla eller skapa en kronologi. Erik Jonsson har i stället tänkt mer tematiskt. Samlingen innehåller också några dikter som ursprungligen skrivits på finska, och nu finns med i översättning av Rosanna Fellman.
Dikterna är arrangerade i tre avdelningar, där den första får introducera poeten och småstaden Ekenäs (Silván bodde i utkanten i ett torp vid randen av en avstjälpningsplats, som återkommer som motiv). Den andra släpper in glimtar av natur och lugn och en viss lycka (här är till exempel de strävt kärleksfulla dikterna till katten Laulu placerade).
Den sista avdelningen innehåller de berättande dikterna om Marlene, en kvinna som kanske bara var projektion och fantasi. De har en hög konkretionsgrad, är mycket visuella, innehåller en ung persons kärlekslängtan, men också en hopplöshet inför samhället och en nästan förgörande skygghet.
Larry Silváns dikter beskriver en person som säger ”jag vågar inte” eller ”jag gråter”, han är så långt ifrån machomanlighet man kan komma. Den låga självkänslan som ofta blir synlig är i stället klassrelaterad, de usla jobben och den usla lönen gör det svårt att behålla värdighet och hälsa.
Inströdda i alla avdelningar finns dikter eller passager med rabiata utfall mot konsumtionssamhället och kapitalismen, rasande formuleringar som fungerar exakt som de går och står också i dag, dessvärre.
Dikten ”Fosterlandet” brukar vara den man plockar fram som exempel på hans attityd: ”Jag är inte medborgare av Finland / Jag är inte / medlem i nåt jävla samhälle / … / Jag står ensam och ser / min generation gå vilse i en / vansinnig labyrint av maskiner och bestämmelser / jag ser min skog utplånas av en gata som hela tiden blir allt bredare och allt längre / … / Den estetiska skönheten framhävs genom att / utrota alla djur /…”
Andra tonarter finns också. Dikten som börjar ”Jag plockar mycket blåbär” slutar inte helt oväntat med raden ”Alla kan dra åt helvete”, men före det kommer en viktig konklusion: ”Kapitalismen måste gå under / Detta är ett första steg vidare människorna är mogna för / snart”.
Erik Jonsson har hanterat dikterna bestämt och varsamt, spårat upp tidigare tillrättalägganden och försökt komma så nära det ursprungliga som möjligt. Silváns manus finns deponerade vid ÅA, så porten står öppen för vidare granskning och studium. Men ett bra tag framöver är vi mer än nöjda med den här utgåvan.
När man tar del av dikterna märker man förutom den bittra civilisationskritiken också stråk av finstilt vänskap och lojalitet. Och vänskapen behöver inte gälla bara människor, en av de viktigaste relationerna är till katten Laulu. Den vänskapen är ofta (bokstavligen) rivande och sårig, tröstande men också frustrerande (”Jag kunde ju inte ditt språk”). Det mjuka finns där, men aldrig varaktigt. I stället gestaltar kattdikterna en gränslöshet, liksom en spegling av Larry själv, desperat och nära.
Att han överhuvudtaget förmådde formulera sitt liv, med en styrka som (pågående!) knockar omständigheterna, fyller en med den största respekt.